Vi definierar regionen Swedish Lapland på hundra sätt eller fler. För fjällen, skogen, myrarna och de stora älvarna som ständigt är på väg mot havet och skärgården. För människorna som bor här och för de vidsträckta obebyggda vidderna. För konsten, musiken och litteraturen. För kulturlandskapet och för djurlivet.
Vår arktiska vardag definierar förstås också oss som människor här. Årstiderna, avstånden och klimatet har inte bara skapat ett speciellt sätt att leva utan också ett liv – där naturen till stor del är vår religion. Visst för många är de geografiska linjerna som någon kung ritade upp för flera hundra år sedan, viktigare än själva platsens själ. Men det vi vill försöka definiera nu är snarare en arktisk själ. Men vad är det?
Här bodde en urbefolkning, långt innan den svenske kungen flyttade gränserna för sitt skatteland norröver. Kungens män kallade dessa för Lappar, medan de själva var samer och kallade sitt land Sápmi. Ett land utan gränslinjer som sträcker sig över hela Nordkalotten. Från nordligaste Norge, över norra Sverige, in i norra Finland, bort till Kolahalvön i Ryssland finns detta Sápmi.
Idag kallar vi också denna plats för det Arktiska Europa. En del av världen som blivit mer och mer intressant för stormakternas spel, utländska investerare och oligarker. Naturligtvis är destinationen Swedish Lapland en vital del av den globala väven, men formad sedan urminnes tid i en mångkulturell smältdegel. Genom våra grannar i öst och väst – finska Lappland och nordligaste Norge – är vi också den enda svenska regionen med landgräns mot två länder. Och någonstans i denna skärningspunkt finns det vi vill definiera som en unik livsstil.
Bland knäppande renklövar, svavelosande predikningar och gistna timmerstugor har något verkligt spännande vuxit fram. Ett arktiskt vardagsliv och en naturnära livsstil som vi vill dela med oss av. Vi lever vårt liv under norrsken och midnattssol, mellan hagel, knott, blötsnö och solgass. Vi torkar vårt kött om våren, röker vår fisk om sommaren och kokar vårt kaffe över öppen eld året om. Och i kaffet stoppar vi vår ”kaffeost”, som gnisslar härligt mellan tänderna när vi tuggar på den.
För oss är Swedish Lapland inte så mycket en plats, utan snarare ett sätt att vara. Rent av ett sätt att leva.