En natt på museet

Ja, vad skulle ett museum kunna berätta om det fick en chans? Som i filmen En Natt på museet, där Ben Stiller spelar nattvakten Larry Daley, och naturhistoriska museet vaknar till liv på hans nattskift. Jag står framför en av Lars J:son Nuttis väldiga väggmålningar på Ájtte och förundras. I det starka färgspelet framträder, ur det fördolda, gestalter som plötsligt blir synliga. Jag tänker att jag både skulle ha velat vara med här, om museet vaknade till liv, men samtidigt inte. Alla museer har dolda historier som inte är lätta att prata om i en annan tid, en annan kontext. Och kanske är det just därför det blir viktigt med deras samlingar av kunskap. Skallmätningar, kolonialisering, tvångsförflyttning – det som i en modern tid klivit fram i det öppna var länge bortglömt och undanskuffat i vår egen historia. Vi kommer att återkomma till detta.

Elina Nygård

Konstnären och enhetschefen på Ájtte i Jokkmokk, Elina Nygård, kliver ut ur lavvun som står i den ljusa entrén. Förr i tiden skrämde föräldrarna ungarna så att de skulle hålla sig i skinnet. Det sa att gudarna bodde i kåtan och det var förbjudet att klampa omkring i köksdelen.

— Ja, till mig sa de vuxna att jag skulle få löständer när jag blev gammal om jag hoppade från ena sidan till den andra i lavvun, så självklart testade vi barn det så fort vi blev ensamma inne.
— Så vi får väl se vad som händer med tänderna, säger hon och skrattar.

Krävande klimat

Egentligen behöver vi inte gå till det värsta i vår historia för att det ska bli lite obekvämt bland våra puffade soffor och mikrovågsugnar. Livet förr, i både samisk och nybyggarkontext, var inte en dans på rosor varje dag, även om du slapp få skallen mätt eller tvingades flytta dit du inte förstod språket. Om museet väcktes till liv och du var här, skulle många föremål och gestalter berätta om det mödosamma med att hålla sig vid liv i utkanten av istiden. Om strategier för att leva och överleva i ett krävande klimat.

— Nybyggare, inflyttade såväl som samer som slutade med renskötseln, hade det ofta ganska slitigt. De var tvungna att vara duktiga på många olika saker. Jaga, fiska, snickra, hugga ved och plocka bär, ta hand om djuren och gården. Inte var det lätt inte, fortsätter Elina.

Privata samlingar

Ájtte museum, precis som Silvermuseet i Arjeplog, har sitt ursprung i en privatpersons samlingar och intresse. I Jokkmokk, vid Ájtte, var det landsfiskalen Erland Ström som hade en fantastisk samling silver och antikviteter han ville skulle bli kvar i Jokkmokk. I Arjeplog var det doktor Einar Wallquist som samlade och dokumenterade nomadlivet. Erland Ström var en legendarisk polischef, fjällmänniska och samlare. Ströms privata samling var en av landets främsta av samiska kulturföremål. Och precis som Doktor Wallquists ville Ström att hans samling skulle bli kvar i regionen för människors glädje och förundran.

Samiskt hantverk

Jag går runt på Ájtte en dag i mars och har turen att just Elina Nygård är mitt sällskap. Hon har en lärarexamen, men har nu kommit att jobba mer än 20 år med Ájttes olika utställningar. Min favoritutställning på museet är den om Duodje, om samiskt hantverk, där du möter klassiska arbeten av bland andra Asa Kitok, Jon Thomas Utsi och Monica L Edmondson, och där Katarina Spiik Skum och Sunna Kuoljok varit utställningens kuratorer. I utställningen finns drygt 400 föremål som aldrig slutar hänföra – denna begåvning! När jag frågar Elina om hennes favorit säger hon:

— Det är svårt. Den senaste utställningen brukar just vara det.
— Men denna gång, med Sielu biedganeapmi, Själens splittrande, blev det tungt. Hur människor tvångsförflyttades. Det där sociala experimenten och penndragen på en karta, som så tvärt förändrade den mänskliga själen.

När vi kliver in i utställningen som Elina pratar om, förstår jag henne. Det är sparsmakat, ljust och litet. Mycket i utställningen är genomskinligt, som vore det ”osynligt”, som vore det utan betydelse för världsmakterna. Kråkorna i taket, som hänger över människorna som migrerar, är en bild från Britta Marakatt-Labbas kända konstverk Garjat – Kråkorna. Statsmakten som likt kraxande och tjuvaktiga kråkor seglar över de simpla människorna på jorden.

Silver

Silver. Silvervägen. Silverhatten. Silvermuseet. Så mycket kretsar kring silver i dessa trakter. Varför?

— Ja, dels fanns ju Silvergruvan i Nasafjäll, med sin hemska historia, dels finns ju allt det samiska silvret i den samiska världen, med all sin skönhet, säger Malin Brännström, museets chef och förklarar vidare.
— Silver var viktigt för samerna, Det var ett sätt att förvalta sina inkomster. De hade mycket att handla med, päls inte minst. Och vinsten investerade de i värdebeständigt silver. Dessutom var bling-bling en viktig faktor redan på den tiden.
— Idag finns, här på museet, världens förnämsta samling av samiskt silver, vilket vi självklart är oerhört glada över.

I silversamlingen finns föremål och kläden som visar på stora rikedomar. Det är inte utan att jag undrar över hur det var på ett samiskt bröllop i dessa tider. Samtidigt som jag ju också förstår att det inte var klackarna i taket hela dagen. Bara att man höll bröllop i dagarna tre, helt enkelt på grund av att om folk ändå bestämt sig för att åka bort, är väl ett tecken på att det var lika bra att ta ut svängarna ordentligt när det för en gång skull bjöds en chans. Tid var en annan faktor. Där jag står och ser på utställningen hinner jag fundera på om jag ens skulle ha orkat med denna långsamhet. Om min skrollande tumme och sensationssökande hjärna skulle ha orkat med att det enda viktiga vara att få i gång elden och vänta på kaffet som skulle koka, även denna morgon.

Arktisk forskning

Jag går alltså runt i dessa museer några dagar i mars. Som så ofta fastnar jag framför ett föremål och sedan börjar jag läsa och sedan går jag vidare. Tänker att: ”Jag borde ge detta mer tid, här finns så mycket att lära”. För människor som vuxit upp i Västerbotten och Norrbottens inland är dessa båda museer något av klassiker. Tidigare rymdes Silvermuseet inom väggarna för det som en gång var den gamla nomadskolan i Arjeplog. Idag är museet utbyggt och moderniserat och inom lokalerna ryms sedan 2009 också Institutet för arktisk landskapsforskning, INSARC. Forskningen är tvärvetenskaplig och skild från universitet och högskolor, vilket är ovanligt, men som ger en unik möjlighet att fristående forska med en förankring i platsen. På så vis är Silvermuseet fäste för all vår tid. Inte bara dåtid, med spåren efter de första människorna i området för 10 000 år sedan till vår nutid, utan också framtiden. Likadant har Ájtte vuxit, från en utställning om silver och samiskt till ett Arktiskt utbildningscentrum.

Långsam förändring

Vid Silvermuseet, INSARC, och även vid Ájtte, är man övertygad om att den arktiska livsstilen har mycket att lära ut. Redan 1992, vid miljömötet i Rio de Janeiro skapades vid sidan av Konventionen för hållbar utveckling och Agenda 21, Konventionen om biologisk mångfald. En av de saker som den konventionen framhåller, är vikten av att lära från historien för att lyckas. Lokal och traditionell kunskap, eller sedvana, är att likställa med vetenskapliga forskningsresultat. Människor, yrkesgrupper, som besitter sådan lokal eller traditionell kunskap som framhålls är bland andra samer, jord- och skogsbrukare, skärgårds- och insjöfiskare, jägare och hemslöjdare med flera.

— Jag tror det är viktigt att förstå att även om detta är ett glesbefolkat område så har det varit befolkat i tusentals år, säger Malin Brännström.
— För det ovana ögat ser det ut som om det aldrig varit någon här, en vildmark, men för den som vet vad hen ska söka efter så är spåren tydliga.
— Detta är ett långsamt förändrat kulturlandskap, och just den långsamheten, det samarbetet mellan människa och natur är något vi har att lära av.

Om ett museum kunde berätta, vad skulle det säga oss? Jag ser en bild på Johan Abram Persson, när han åker skidor. Jag skulle ha velat höra med honom hur det var att vinna Vasaloppet 1929. Lika gärna hade jag velat fråga Kristina Ottiliana Persdotter från Ammarnäs om hur hennes bröllopsdag 1908 var. Kristina sitter så vacker på ett fotografi, kanske taget just på bröllopsdagen, i en monter på Ájtte, bredvid sin kolt, sitt barmkläde och fantastiska silverbälte. Blev hon lycklig? Förstår hon ens vad jag menar? Är ens ordet lycklig det samma, nu som då? Kanske är det just ett museums uppgift, att få oss att fundera på det som ändå gnager i oss dagligdags. Varför blev just jag som jag blev?