Anpassad för Arktis

Det är ingen slump att renarna på Svalbard har korta ben, medan skogssamebyarnas renar i Sápmi har långa. Långa ben är ingen fördel på fjället i ishavsvindarna men är till stor nytta i snörikt skogsland. Renen är totalt anpassad till sitt Arktis.

Hornen

Ta hornen till exempel. Till skillnad från många andra hornbärande djur är båda könen hos renen hornbärande. Men när sarven tappar sina horn under senhösten behåller vajan sina. Hon ska kunna försvara sina kalvar mot anfallande rovdjur och även hålla en del sarvar borta från maten. Dessutom är det onödigt tungt för en sarv att bära sina stora horn efter brunsten in genom vintern. Då behöver energin konserveras.

Det sägs att: ”Renen har skinande röd nos och lever i en oförlåtande miljö där mat är svårt att finna”. Och, förutom att den inte alls har en skinande röd mule i annat än Disney-produktioner, så har renen ett väldigt väl utvecklat värmesystem och är väl anpassad för att finna mat mitt i den arktiska vintern.

Pälsen

Renens vinterpäls är rena värmestugan. Snarare är det ett problem för renen att bli av med värmen. Därför har renen utvecklat ett system så att den kan cirkulera blod ut i benen – där avsaknaden av fett under skinnet gör att blodet kyls. Ett annat sätt för renar att kyla ner sig är att, likt hundar, svettas ut vatten genom sin stora tunga.

Mulen

Mest fascinerande i utvecklingen av renen, i isens närhet, är ändå mulen. Även om den inte är röd förtjänar den sin uppmärksamhet. En galet smart värmeväxlare. När vi som människor andas ut i minus 30 grader, bildas ett moln av varm luft full av vattenånga omkring oss vid varje utandning. Promenerar vi fryser detta
till i vårt ansikte. Det gör det inte hos renen. Mulen lyckas, innan den släpper ut utandningsluften, sänka temperaturen till 21 grader Celsius. På så sätt blir inte renen själv täckt av rimfrost och dessutom behåller den värmen inombords. Men mulen fungerar också åt andra hållet, precis som en värmeväxlare. Renen kan ”öppna” mulen så att den istället släpper ut värme i fullt blås, om den till exempel blir jagad. Den adoptionen till Arktis är inte den sista för renen.

Ögonen

Enligt forskare i London är det så att renen under året byter färg på ögonbotten. Allt för att på ett så effektivt sätt som möjligt kunna se så bra som möjligt. Under den tid på året när det är mörkt
får renen en blå ögonbotten. Medan de under den ständiga solen på sommaren snarare behöver ett skydd för allt ljus och då har en gul ögonbotten. Den blåögda vinterrenen kan bättre ta tillvara på UV-strålarnas kontraster. Men i spåren av den globala uppvärmningen, där man kan ana att renarna sakta helt skulle adoptera sig efter dess nya förutsättningar, växer en frågeställning fram. Är det ens möjligt för renen att göra så i vår tid?

Svaret, grundat utifrån den samiska vardagen av allt snabbare fyllda almanackor är säkert nej. Men å andra sidan är påverkan från just det framväxande samhället med bilvägar, järnvägar, kraftledningar, vattenkraftsdammar, antagligen ett mycket större problem än om renarna själva ska få tid att ändra sina vandringsvägar utifrån ett förändrat klimat.

Det ena läggs till det andra. Även för den som kan sänka utandningsluften med tio grader genom sin egen snok.