Mattias Fredriksson: bästsäljaren

Jag ringer Mattias Fredriksson på en lördag. Han är ute och plåtar cykel med Kirunasonen Janne Tjärnström. Vi kommer överens om att jag ska ringa Mattias dagen efter, så jag gör det: ”Tjena Håkan, vädret är för bra så jag plåtar idag också. Och nu har Janne fått punka. Kan du ringa sen?” Så jag ringer sen, strax före fem: ”Vad bra du ringde. Men vi får skynda på. Vi får gäster om en stund och ja, då måste jag ju vara med. Och sen ska vi packa. Drar jorden runt i morgon, du vet”.

Jag skriver det här så att du ska få en liten bild av Mattias Fredriksson. Under de tjugo-nånting år som jag känt honom är det så här som hans liv har varit, eller åtminstone som det verkar ha varit. Full gas helt enklet. På flera sätt är det nog också orsaken till att han idag är en av världens mest publicerade fotografer. För visst är han väl det?
– Så är det nog. Någon annan kanske fotar fler covers än jag varje säsong. Men jag gör ju så mycket reportage. Jag gillar helt enkelt att göra reportage.

Inte den bästa vinkeln

För drygt tjugo år sedan jobbade Mattias i städet på Hotell Riksgränsen. Han såg upp till fotografen Lars Thulin, som just slagit igenom där längst upp, längst bort. Mattias ville lämna städet bakom sig. Om du tittar noga på bilder när Janne Aikio och Ingemar Backman flyger hur högt som helst i den berömda King of the Hill-tävlingen i Riksgränsen 1995 så ser du Mattias Fredriksson stå där på kanten av quarterpipen med sin kamera.
– Ja, det var väl kanske inte den bästa vinkeln för att fånga det hoppet, säger Mattias och skrattar.

Men det som är intressant är att han är där. Mitt i smeten. När skidvärlden förändrades var Mattias Fredriksson den som dokumenterat dess förändring. Han har inte bara en magisk förmåga att fånga puder och stora berg. Han har också mer och bättre än många andra fångat det som kallats ”new school”. När skidåkarna drog in i parkerna, upp på railsen, eller in i stan, så var Mattias Fredriksson också där.

– Men, städet i Riksgränsen? Berätta!
– Ja, förutom att det var en bra skola — möjligheterna att vara ute och fotografera fanns ju alltid där efter jobbet — så var det en kul period.
– Några av dem jag jobbade med då eller bara hängde med, blev ju sedan mina verkliga polare. Riktiga ”go-to-guys” när det gäller fotografering eller andra utmaningar i livet.
– På så sätt är Riksgränsen unikt och det är något jag tror att många skidåkare uppskattar. En säsong är inte komplett förrän man varit där.

Där allt en gång började

Mattias Fredrikssons karriär tog sin början i Riksgränsen i början av 1990-talet. Idag är han en av de mest publicerade fotograferna i outdoorvärlden och förra året firade han sin 500:e omslagsbild. I den här filmen återvänder han till Riksgränsen där allt började.

Intensiv, fartfylld och noggrann

Jag kan tänka mig hur Mattias Fredriksson var som städare. Intensiv, fartfylld och noggrann. Jag känner honom lite som fotograf. För en tid sedan fick jag ett mejl där han förklarade att han skulle göra ett jobb och att han sålt in knäcket till sju olika tidningar i sju olika länder. Och eftersom jag jobbat en del med några av dessa tidningar visste jag också att de kanske inte betalar speciellt bra. Det kändes lite underligt att världens mest publicerade skidfotograf jobbade så.
– Nja, jag vet inte. Jag har ju redan gjort jobbet och ett par hundra euro är ändå pengar. Men framförallt är det ju så att det ger tillbaka mycket till destinationen vi besöker, säger Mattias.

En som känner Mattias bra är Josefine Ås i La Grave. Josefine och Mattias kamperade ihop på den nystartade tidningen Vertikal för många år sedan.
– Det som på många sätt är unikt med Mattias är förstås energin. Det tror jag de flesta kommer att berätta för dig. Mattias är superentusiastisk.
– Det jag nästan kan känna lite avund över är att han aldrig blir blasé. Han har liksom ”been there and done that” och ändå tycker han det är lika kul en gång till.

Hur det började

Mattias är från Växjö. I skolan gjorde han en egen tidning. Han ville bli redaktör. Efter städsäsongen i ”Gränsen” hamnade han också på nystartade tidningen Vertikal som skulle konkurrera med institutionen Åka Skidor. Efter ett stormigt redaktionsmöte, dagen efter att ett nummer skickats på tryck, sa Fredriksson upp sig och började jobba på Åka Skidor istället. Sen fortsatte det av bara farten. Idag är han ”senior photographer” för Powder, SBC Skier och Fri Flyt. Hans kommersiella uppdrag är bland annat Salomon, Black Diamond, Hestra, Scott Sport, Elevenate och J Lindeberg. På sätt och vis är det nog smålänningen i Fredriksson som gör honom till en unik produkt. Han är skidfotografernas IKEA-paketering. Gnosjöandan total. Du får det som lovats.

– Det finns absolut ingen i skidsvängen som jobbar lika hårt som Mattias Fredriksson. Ingen!, säger Tobias Liljeroth på Åka Skidor när jag ringer honom.
– Då menar jag inte bara att han publicerar mycket. Jag menar också hans noggrannhet. Mattias försöker alltid få till den bästa bilden, i varje åk. I hans värld kan det alltid bli lite, lite bättre.

Enligt Tobias ger sig inte fotografen förrän det blir mörkt och du åker hem med mobilen som pannlampa.
– Jag tror det är fler än jag, av hans modeller, som åkt hem när restaurangerna redan stängt och det blir en Snickers till middag.

Midnattssol och ljusa nätter

Förra vintern var Mattias tillbaka i Gränsen igen. Strumpan, Aikio, Thulin, Pancho och många andra var där. Det finns alltid en känsla av att komma hem. Den gången reste han med skribenten och kanadensaren Leslie Anthony. Les var redaktören som bestämde att Janne Aikios hopp skulle bli omslag på Powder för runt 25 år sedan. Nu fick de två träffas. Les Anthony var nyfiken på att uppleva det som blivit en snackis bland världens bästa åkare. Stället där den nya skidåkningen föddes. Bonusen var förstås att de också fick sjukt bra förhållanden. Mattias säger att han inte tror att han fått med sig mer eller bättre puderbilder från Sverige någon gång.
– Du vet, vi hade så grym heliski att jag önskar att budgeten hade varit evig. Och det är väl det som gör att jag redan nu planerar för att komma tillbaka i vinter.
– Varför ska man inte vara där det är bra och man hör hemma?
– Dessutom är det ju så sjukt bra ljus att jobba med. Midnattssol och ljusa nätter. Så man kan jobba hela tiden.

Ja, om du nu är lagd åt det hållet vill säga.