Fiskehistorier
Pimpelfiske, från första isens tunnhet till senvinterns metertjocka ispansar, bjuder en viss typ av fiskare ut på fiskafänge. Men för att deras fiske ska bli en story krävs att fångsten är något abnorm, gärna på gränsen till farlig. Och om storyn sedan ska bli en klassiker är det förstås bra om fisken är stor som en val, eller att fångstmannen är en karaktär likt kapten Ahab.
Det är inte så ofta detta sker. Oftast inträffar rent av det motsatta. De flesta fiskar som fångas är löjligt små och knappt värda att orda om. Ingen vill höra din historia om att du fångat rödingar som ryms i en Kung Oscar sardinburk. Så alla fiskare föds ärliga, men de flesta kommer sedan över det. Du ska helt enkelt ta fiskehistorier för vad de är, även om en del är värda att berätta och dessutom helt sanna.
I fiskens gap
För en tid sedan var jag på 60-årskalas. Grannen till jubilaren var också där, med höger arm bandagerad upp till biceps. Eftersom jag är en försiktig natur frågade jag inte vad som dolde sig under gasbindan. I stället, när jag gjorde diskreta förfrågningar hos värdinnan om grannen möjligen bränt sig på elden, visade det sig att grannen varit ute på fiskafänge. Han hade haft angeldon på isen, nedanför huset sitt. Rekordgäddan hade tagit grannens bete och efter en stunds krångel hade denne fått gäddskallen upp i hålet, men där tog det stopp. Hålet var för trångt och gäddan för fet. Linan gick av och grannen såg sedan hur fisken sjönk tillbaka genom hålet.
“Gäddans girighet känner ingen gräns”
När gäddan plötsligt gapade körde gubben ner höger hand i gapet på fisken vars reflexer gjorde som den alltid gjort, den högg! Gubben satt nu fast bland miljoner slemmiga tänder. Och eftersom gäddans reflexer är sådana att den inte gärna släpper taget om sitt byte, knep den käft och följde med upp på isen. 14,6 kilo vägde fisken. Och på så sätt värd både penicillinkurer och besök på vårdcentralen. Som Sergei Timofeevich Aksakovs skrev redan 1847, i sin klassiska bok Notes on Fishing: ”Gäddans girighet känner ingen gräns”.
Andra prickar
Men vi som drar till fjälls gör det sällan för att fånga gädda. Vi har fisk med andra prickar i sinnet. Vi vill helst möta fjällens egen Greta Garbo — rödingen. En verkligt skygg natur som är vacker att se på, svår att fånga och underbar att sätta tänderna i. I fjällen finns numera flera restauranger som serverar röding men faktum är att du med fördel också kan ge dig på att tillaga den alldeles själv.
Får du ingen, så köp lokalfångad fisk i byn och sätt i gång spisen. Många kockar framhåller envist att vi ofta avlivar vår fisk två gånger. En gång när vi fångat den och ytterligare en gång i stekpannan, genom överhettning. Men rödingen är ganska fet och därför blir det lite svårare att misslyckas med den. Så röding är en av få fiskar i norr som tål vanliga människors kokkonst. Du behöver inte ta med din sous vide till fjällstugan.
Häromdagen avnjöt jag en underbar röding på en liten krog när en god vän, tillika marinbiolog, berättade att två rödingar från två fjällsjöar bredvid varandra på fjället, men som saknar sammanbindande vattenflöde, kan vara mer genetiskt olika varandra än exempelvis en person från Europa och någon från Skandinavien. Kanske onödigt eller trivialt vetande, men i tider som dessa, tider av okunskap, kan det ändå vara något att tänka på. Vi kommer alla från någon annanstans, även om vi hamnat bredvid varandra där på fjället.
Wildlife Photographer Magnus Winbjörk
Naturfotografen Magnus Winbjörk fotograferar arktiska element och vilda djur i norra Sverige. Ovanför polcirkeln tillbringar han större delen av sin tid utomhus och strävar efter att dela sin syn på de arktiska elementen.
Arkar
Vädret är alltid en faktor. Det är inte alltid du sätter upp solstolen och lutar dig tillbaka för att njuta när tillskottet av d-vitamin sker där under huden. Men när det händer så ska du förstås uppskatta det. Åker du tåg mot Abisko och Riksgränsen ser du de små husen, arkarna, ute på Torneträsk. Hus som dras ut på skotern, förankras i isen, och som fungerar som skydd och bostad när vintern håller sitt grepp. Inne i arken är ett hål i golvet, under hålet i golvet är ett hål i isen, för kaffevatten och fiskafänge.
"Första isen är inget för den som vill ha sin termoschoklad utan klara tillsatser"
Många har säkert också ägnat sig åt isfiske. På våren, när termosvarm chokladdoft ligger tät över fjällvärlden, på ett renskinn, med sol och värme, som lättsam förströelse. En underbar tid. För riktiga isfiskare är det dock alltid den första isen som lockar. Det är då det bästa fisket sker. Men första isen i fjällen är bara för en viss typ av människor. Nämligen de som tycker om att frysa arslet av sig, och de som vill fånga en så stor fisk att den helst får åka till vårdcentralen efteråt. Första isen är inget för den som vill ha sin termoschoklad utan klara tillsatser.
“The moronic sport”
Jag glor ner i ett hål i isen. Jag har gjort det några timmar nu. Faktiskt hela dagen. Det är inte utan att jag funderar över vad jag håller på med. Även om det är uppenbart. Sist jag kände av mina fötter var de frusna, nu finns de inte längre. Mina händer har också tappat en del av sina funktioner, de är klumpiga som de brukar vara när du legat på dem om natten. Avdomnade. Det blir så när du sitter still i 16 graders kyla, hård vind och snö som yr. Du blir frusen, ända in i märgen genomfrusen.
När jag lyfter blicken ser jag bara vitt. Jag koncentrerar mig på hålet i isen. På en lina som sticker ned i vattnet — det fryser klumpar på linan. Ibland händer det att det rycker till i linan, ja, det är i alla fall vad jag hoppas på, men det är inte ofta. Du förstår säkert att isfiske inte är något för den som är beroende av adrenalin, dopamin, eller ”annat-in”. På isen, med blicken fokuserad på ett mörkt hål i isen, får du helt enkelt ha dagen för dig själv. Du vet också varför författaren Jim Harrison kallade isfiske ”the moronic sport”.
Stillhet och skönhet
Mycket har sagts om rödingens skönhet och förtrollning, och ännu mer har väl sagts om landskapet vari röding finns. Fjällvärldens stillhet och skönhet är en lockelse, även när du fryser tårna av dig. Domaren John D. Voelker, i fiskelitteraturen mest känd som Robert Traver, sa det kanske bäst: ”Jag fiskar för att jag älskar det. För att jag älskar de miljöer där [fisk] finns, som utan undantag är vackra, och för att jag ogillar de platser där mycket människor finns, som utan undantag är fula… I en värld där många människor verkar ägna sig åt saker de avskyr, är mitt fiske en ständig källa till glädje och ett litet uppror mot normen… Men, till slut, så fiskar jag, inte för att jag anser att fiske är så otroligt viktigt, snarare för att så mycket annat människor ägnar sig åt är minst lika oviktigt, men inte fullt så kul.” Ibland är det så förbaskat enklet som att jag sitter och stirrar ned i ett hål i isen för att det är det som förbinder mig med en vacker värld. Här slipper jag exempelvis stirra in i ett excelark.
Arya in the Arctic
Den dagen Arya Gonzales föddes, i Barcelona, Spanien, snöade det! Du kan kalla det ett tecken på varför du nuförtiden kommer att hitta henne, långt upp i Arktis, tillsammans med hennes älskade huskies.
Okomplicerade aktiviteter
Som aktivitet är isfiske inte alls krångligt. Hitta en is som håller, borra ett hål, släpp ned din krok i vattnet och sätt igång med att pimpla. Den första isen, den så kallade kärnisen, håller 80 kilo ungefär när den är fyra centimeter tjock. I mitt fall har jag dock sett till att den är betydligt mer än sex centimeter innan jag tar sjön i besittning. Ibland är det verkligt noga med marginaler och för säkerhets skull ingår också ett par isdubbar i min fiskearsenal. Även i isfiske är vissa människor mer lyckade än andra. De har bättre teknik, bättre kunnande och bättre grejer. Eller så är det helt enkelt så simpelt som att de är bättre på att ha tur.
"Eller så är det helt enkelt så simpelt som att de är bättre på att ha tur"
Isfiske är en aktivitet. Jag brukar hålla på med aktiviteter för att det gör mig hungrig, eller rättare sagt för att det lindrar mitt samvete när jag återigen är hungrig. Men att glo ner i ett hål och frysa arslet av sig är väl inte speciellt aktivt, säger du. Sant, helt sant. Men att borra hål, många hål, är en aktivitet. När vinterisen är metertjock, och en blandning mellan kärnis, rutten is, ”ovanpå-vatten” och snö, behöver du inte borra många hål för att förtjäna en extra portion till middagen.
Lyft blicken
Och, dessutom, det är ingen idé att du frågar experterna eller personalen på turistbyrån om vägen till det bästa fisket. Det räcker att du lyfter blicken. Där det är borrat många hål, eller där det samlas många andra fiskare på isen, där är det bra. Det är också där du ska borra dina hål om du vill ha fisk. Vill du vara ifred finns garanterat en vik någonstans där på sjön som ingen borrat i. Och kom ihåg att nya hål alltid är bättre än gamla, om inte annat för att det håller aptiten uppe. *
