Först hör vi rösterna. I granskogen längs det som kallas ”femmanspåret”, på baksidan av Dundret, där gränsen till naturreservatet går, hörs en klassisk Gällivaredialekt. Sedan ser vi en hund på band och efter det hundens ägare. Johan Olofsson och malamutten Juno har redan gjort ett par åk i skogen på baksidan av Dundret.
— Jag brukar sticka iväg så fort jag får chansen och när jag tror det är bra förhållanden. Jag säger att jag ska gå ut med hunden, så drar vi hit och gör ett åk.
— Jag hittade platsen för tio år sedan och sedan dess har jag hållit på. Knallat upp och åkt ner i grytan.
Johan går på en split noboard med egenkonstruerade bindningar. Vanligtvis brukar noboard-åkare gå på snöskor och ha brädan på ryggen. Förresten, en noboard är en slags snowboard utan bindningar, helt enkelt en surfbräda för snön. Det krävs pudersnö för att det ska gå att åka noboard och den här vintern har det inte varit någon brist.
— Jag började åka i november och nu är vi här i mitten på april.
Att Johan åker noboard beror på ett flertal orsaker. Dels ett knä som han skadade under sin karriär och därför inte kan åka med bindningar, men kanske ändå främst för att det är kul.
En ikon
Det var i mitten av 1990-talet som Johan Olofsson från Gällivare klev fram som en ny snowboardstjärna. Hans åkning kom snabbt att kallas ikonisk. Johan tog tricken från parken med sig ut på berget och in i friåkningen. Om ni vill se grym snowboardåkning så ska ni kolla in Johan Olofssons sekvens från snowboardfilmen TB5 på Youtube. Ett åk som tog honom in i Guinness Book of World Records och The Snowboarding Hall of Fame.
"I ski here once or twice every year, and every time I think about skiing more"
Det blir förstås alltid lite konstigt att snacka dåtid med någon som varit bäst i världen. Den Johan Olofsson som jag träffar här på Dundret är inte samma Johan som drog tusen fallhöjdsmeter på 35 sekunder i Alaska vintern 1995. Idag är han familjefar och ser på åren från förr med distans.
— Det är klart att det var galet kul. Men det är samtidigt så att det är en tid jag inte har kvar. Nu går jag på tur på baksidan av Dundret och det är nästan ännu mer fantastiskt. Det här gör jag för min egen skull.
Perfekta pister
På påsklovets näst sista dag passar jag på att lägga några svängar från toppen av Dundret ner mot dalen. Manchesterpisten är perfekt. Till vänster om mig, i min åkriktning från Linbanetoppen, ligger parken. I dalen finns längdspåren. Jag åker skidor här någon gång per år. Varje gång tänker jag att jag borde åka mer. Det är alltid bra. Pisterna perfekta och i fallinjen går det bra att stå på. Till vänster om mig finns alltså en imponerande snowboardpark och nedanför berget finns några av Sveriges bästa längdspår. Vi återkommer snart till dessa.
Samhället Gällivare kallar sig Europas gruvhuvudstad. Och det är lätt att förstå. Ända sedan 1888, när det första malmtåget på Malmbanan åkte mot kusten i Luleå, har detta varit en stad präglad av sina malmkroppar. Och själva staden Gällivare har de senaste åren gjort en enorm omvandling då systersamhället Malmberget tvingats flytta på grund av gruvdriften. Hela området Repisvaara, som ligger mellan staden Gällivare och fjället Dundret, har vuxit fram under några få år. Och genom denna stadsomvandling har berget kommit ännu ”närmare” staden. Från centrum är Dundret den dominerande vyn.
Riksgränsen Banked Slalom
It’s all about carving. No jumps, no flips, no rails. Just the beautiful art of turning on a snowboard.
Ständig omvandling
Vi bor på renoverade Grand Arctic Hotel mitt i stan mitt emot den timrade järnvägsstationen som SJ chefsarkitekt Folke Zettervall ritade. Zettervall kom att rita fler än 250 stationshus i landet och många av dessa ligger längs Malmbanan – Ofotenbanan. Tåglinjen blev, tillsammans med gruvorna i Malmfälten och utskeppningshamnarna i Luleå och Narvik, Sveriges industriella motor. Zettervall har också ritat Kiruna gamla station, Torneträsk, Abisko Östra och Vassijaure för att nu nämna några. Hotellet Grand Arctic har ett bekvämt SPA och ett steakhouse som alltid serverar en bra entrecôte.
"Den här delen av världen är Sveriges mest progressiva"
Det är klart att en stad påverkas av att ständigt omvandlas. När Malmberget rivs och på sätt och vis flyttas till Gällivare händer mycket. Kunskapshuset i centrala Gällivare, av arkitekterna Liljewall och MAF, vars exteriör påminner om vägen upp ur ett dagbrott, känns modernt mitt i en stadsbild som utvecklats under 150 år. Och det går bara att hoppas att det prisbelönta (för sin arkitektur) Kunskapshuset följs av fler arkitektoniska grepp. Arkitektur som på så sätt kan ersätta förlusterna av Hakon Ahlbergs Bolagshotellet eller Jan Thurfjells Focushuset och Focuslängan i Malmberget.
Den här delen av världen är Sveriges mest progressiva. Kanske struntar man i sorgen över att unik arkitektur förloras, kanske vet man med sig att det kommer nya tider, som det gjort så länge som det funnits gruva. Men ändå: Kunskapshuset är ett ljus i mörkret. Ett stenkast från Kunskapshuset ligger Fat Tonys. Smashed burgers, pizza och mikrobryggeri. Där slutar jag tänka på stadens nya arkitektur. Där tar jag del av stadens liv.
En perfekt träningsplats
En dag senare och i en annan del av Dundret träffar jag Marcus Hellner. Längdåkaren som efter karriären blivit helikopterpilot och entreprenör för ett eget klädmärke. Han glider fram närmast utan ansträngning på längdspåret. Jag frågar honom om han ofta åker här.
— Det ärliga svaret på det är att jag nog åker alldeles för sällan, säger han och ler.
— Jag tycker fortfarande om att åka, jag åkte Dundret Runt i helgen, men ungarna tycker faktiskt att det är roligare med snowboard. Så då blir det så.
Terräng. Det är det som ger förutsättningar för att bli bäst i världen. Och sedan vad du gör med förutsättningarna förstås. Marcus Hellner flyttade från Lerdala till Gällivare för att gå på skidgymnasium. Han var ingen ungdomsstjärna eller framtidslöfte men i Gällivare fick Marcus möjlighet att träna. Här fanns snö och terräng. Och han hade en kropp som tålde träning. Här blev han en av världens bästa längdåkare med dubbla OS-guld, med både en motbacke på Holmenkollen i Oslo och en stadion i Gällivare uppkallad efter sig. Marcus säger att Gällivare var en perfekt träningsplats. Eleverna på skidgymnasiet hade en utmaning att åka alla spår på en dag i slutet av en säsong. Det är mer än 15 mil när Dundret Runt-spåren är dragna. Det är förutsättningar du behöver. Det är vinter.
Aurora Safaris
If you take the traditional safari camp concept, founded in the deep traditions of traveling through Africa, and move it to the north, you get the award winning Aurora Safari.
Because of the mountain
Liftanläggningen på fjället Dundret har 320 höjdmeter. Första backarna högg man ut redan 1945. Backhoppningstornet kom också till i den vevan. Även om det känns avlägset, så fanns en tid när backhoppning var en sport som svenskar höll på med. Så det är knappast en konstig tanke att Sveriges senaste stora världsstjärna i backhoppning, mannen som utvecklade v-stilen, Jan Boklöv, kom från Gällivare. Staden och berget har skapat världselit i en mängd olika snösporter. Boklöv vann världscupen sammanlagt 1988/89.
"Även om det känns avlägset, så fanns en tid när backhoppning var en sport som svenskar höll på med"
Från Gällivare är också Tomas Fogdö, en av få manliga alpina skidåkare som vunnit en totalcup (slalom) i den alpina cirkusen. Samtidigt som Marcus Hellner gick på skidgymnasiet i Gällivare gick också Charlotte Kalla på skolan. Med 9 OS-medaljer är Charlotte Sveriges främsta olympier genom alla tider.
Jag tänker på dessa skidåkare där jag nu sitter och sänker en pilsner från This is How-bryggeriet, tillsammans med lite lunch-tacos. Solen skiner och de första timmarna på berget känns så där härligt i benen. Alpint, snowboard, backhoppning och längdåkning. Åkare från Gällivare som alla skrivit historia och blivit världselit. Det måste bero på berget. Jag frågar en annan världsåkare.
En lång säsong
Kristofer Turdells kompisar anmälde honom till Scandinavian Big Mountain Championship i Riksgränsen 2011. Han visste nog inte riktigt vad det handlade om men efter tre dagars tävlande hamnade han på pallen. Något år senare fick han ett wild card till kvalet för Freeride World Tour. På mindre än ett år vann han kvalet och när han fick åka den riktiga touren vann han en deltävling och slutade fyra i totalen. Sedan dess har han vunnit FWT två gånger och SBMC i Riksgränsen fem gånger.
— Men Dundret. Det känns inte extremt, i alla fall inte som Bec des Rosses i Verbier.
— Nej, så är det förstås. Men Dundret och skidgymnasiet lärde mig svänga tight kring käppar och är det något som är viktigt när du åker skidor är det att veta att skidorna svänger där du tänkt att de ska göra det.
Kristoffer gick skidgymnasiet på Dundret men den alpina karriären tog inte riktigt fart, kanske spenderade han för mycket tid i parken med snowboardåkarna, men idag är han inskriven bland de stora namnen på friåkningsscenen.
— Men kanske viktigast med Dundret och Gällivare är ju att det finns vinter. Här går det att åka väldigt mycket, väldigt länge.
The Master’s Playground
Freeride world champion, Kristofer Turdell’s amazing ride down Duolbagorni in the Kebnekaise massif.
All that counts
Så från baksidan av ett berg, där en noboardåkare åker puder, till platten nedanför berget, där en olympisk mästare far fram, levererar Dundret en perfekt vinter den här helgen. Marcus Hellner säger att han ibland ångrar att han inte tränade lite hårdare ändå.
— Jag hade en kropp som tålde träning och här fanns förutsättningar. Jag kunde faktiskt ha snäppat upp det ytterligare något steg.
"Dundret levererar en perfekt vinter den här helgen"
I skogen på baksidan av berget haltar snowboardåkaren Johan Olofsson lite. Även om knäoperationerna blev lyckade så gav åren på bräda några smällar. Han kan inte åka med bakkappa på bindningen och han åker inte med snowboardskor utan vanliga kängor. Men han åker. Och han älskar att åka.
— I år har det ju varit helt otroligt bra. Vindar och snöfall från ostligt håll och dessutom kallt, så pudret har hållit bra kvalitet. Numera går det dessutom att åka med en bra pannlampa, så då blir det ju ännu bättre här på baksidan.
Johan låter oss följa med i spåret upp. Han går med stora vana kliv. Malamutten Juno är inte helt överlycklig över tilltaget att gå upp igen. Det brukar bara bli ett eller två åk. Nu är det tredje gången som husse är på väg upp. Men det är också tredje gången som det kommer att bära utför. Och för alla som älskar att åka utför är det allt som räknas.
