Fatbike genom mörkret

Det är en krispig januarieftermiddag. Snön glittrar i vintersolens sista strålar för dagen. Himlen skapar naturromantik med sina skära nyanser som är så typiskt för denna årstid i Swedish Lapland. Det knastrar under kängorna när vi möter vår guide Pontus. Tillsammans med honom ska vi ge oss ut på ett fatbike-äventyr i ett vinterland.

Pontus välkomnar oss med ett stort leende. Vi blir introducerade för våra fatbikes. Vid en första anblick ser de ut som helt vanliga cyklar, om det inte vore för de ordentligt breda däcken. Det är i just dem som magin med att cykla fatbike bor.

Skymningsljus

Pontus delar ut varsin pannlampa till oss, det dröjer inte länge innan det blir mörkt nu. Och när mörkret väl kryper på, går det fort. Dagarna är korta såhär års.

Vi sätter oss på våra cyklar. Första känslan är svårslagen. Vi trampar fram på den snötäckta leden och det går lättsamt framåt. Det känns otroligt mjukt. Som att surfa på snön. Jag sneglar bakåt mot min partner och möter ett leende lika brett som fatbikens däck. Pontus visar vägen och vi följer efter, vi cyklar ner mot den frusna Vindelälven. Skymningsljuset tränger igenom de sista vintermolnen för dagen och sprider sitt rosa-lila sken över den snötäckta isen. Januarikylan blir till rök när vi andas, men vi får upp pulsen alldeles lagom mycket så att kroppen håller sig varm. Vi stannar upp för en stund och betraktar det som utspelar sig framför oss. “Wow!”, säger vi, nästan i kör. Det är vid sådana här tillfällen i livet som man inser värdet av en solnedgång.

Kärleken till fatbiking

Pontus berättar att han fann kärleken till fatbiking efter att ha tagit en lång paus från all form av cykling.
– Från att inte ha cyklat på många år, blev fatbiken en ny inkörsport i cykelvärlden för mig. Jag kände att jag ville fånga det lekfulla och kravlösa, i kombination med äventyrliga utflykter i naturen. Han tar en paus och blickar ut över det frusna landskapet, innan han fortsätter:
– Fatbiken står verkligen för cykelglädje för mig.

Jag ler. Det syns på honom. Sättet han för sig med cykeln, ljuset i hans ögon när han pratar om den. Som att prata om en gammal vän som kommit in i livet igen, men på ett helt nytt sätt.

Fröet till idéen bakom fatbikes såddes i Alaska för över 30 år sedan, under ett över 30 mil långt cykelrace i arktisk terräng. För att ta sig genom den tunga snön experimenterade deltagarna med hemmabyggen till cyklar där man satt ihop två eller tre däck både fram och bak. Och det är någonstans här allt började. Mycket har dock hänt på dessa 30 år och den moderna fatbiken är allt annat än ett hemmabygge. Fatbiken är terrängcykeln som är speciellt framtagen för att ta dig fram genom alla slags landskap. Genom skogsland, längs stränder, på fjällstigar, genom snö, lera och sand. Det är därför däcken är så breda.

Under norrsken

Efter att ha följt Vindelälven kommer vi nu upp till en skog. Vi tänder pannlamporna innan vi fortsätter in i mörkret, vi cyklar längs den frusna leden tills landskapet återigen öppnar sig framför oss: en myr. Pontus stannar och ber oss släcka våra pannlampor.
– Titta upp, säger han och vi vänder blickarna mot skyn. Himlen lyses upp av sprakande gröna färger. Där är hon, mörkrets drottning: Aurora Borealis. Norrsken. Hon slutar aldrig att trollbinda.
– Har ni någon gång cyklat fatbike på en frusen myr under norrskenet?, Pontus ler.
– Nej, det var väl det jag trodde! Upp och kör!

Och kör, är precis vad vi gör. Vi följer stigen med norrskenet och månljuset ovanför som enda ljuskälla. Vi parkerar cyklarna vid ett älgtorn som vi klättrar upp i och jag får äntligen ta fram min kamera. Vi står i tystnaden och låter slutartiden skapa sin magi. Det finns ljus att finna i mörkret, det gäller bara att titta upp.

I symbios med naturen

Naturen är vår kompass, här lever vi i symbios med den. Den formar oss och visar vägen. 
På vår cykelfärd längs den snötäckta Vindelälven möter vi flertalet aktiva lokalbor. Några pimpelfiskare, de sitter bekvämt på renskinn och vinkar glatt när de ser oss cykla förbi på våra fatbikes. Någonstans hörs motorn från en snöskoter och längre ut på isen ser vi ett gäng skidåkare som ståtligt susar fram på skidspåren. Vårvintern symboliserar liv och det är tack vare ljusets återkomst. Solen värmer försiktigt mot kinden. Jag kan inte låta bli att sluta ögonen och totalt slukas av härligheten i att känna värmen igen.

Lavskrikan

Vi cyklar vidare in i en snötäckt skog. Solens strålar letar sig fram mellan gran, björk och tall. När vi hyrde cyklarna fick vi information om olika vindskydd och eldstäder längs vår färd. Nu börjar vi närma oss där vi tänkt stanna och laga lunch över öppen eld. Det kan tyckas låta så enkelt, men det är sannerligen något av det bästa vi vet. Naturlig lyx när den är som bäst. Platsen ligger vid en frusen liten tjärn. Vi parkerar våra fatbikes mot en praktfull tall och lastar av vår packning inne i det timrade vindskyddet. Jag fyller famnen med vedklabbar från ett litet vedförråd precis intill och han packar upp matvaror och ett mackjärn.

Snart har vi en ordentlig eld i eldstaden. Vi brer smör på brödskivor från bageriet i byn och fyller dem med egenplockade trattkantareller, torkad fjällkvanne och en massa ost. Vårt bästa recept på varma mackor. Vi grillar dem i mackjärnet över den sprakande elden och avnjuter dem i tystnad. Plötsligt sätter sig en lavskrika på styret till den ena fatbiken som står lutad mot tallen, bara någon meter ifrån oss. “Titta!”, viskar jag uppspelt. En blir hastigt flera och nu omges vi av fyra lavskrikor som svischar förbi mellan tallarna.
– Om vi sitter helt stilla kanske de äter från handen på oss, viskar han tillbaka och vi samlar ihop de sista smulorna från våra mackor och sträcker ut händerna i total tystnad.