Kebnekaise

Det var i mitten på april, och året var 2013. Jag och min barndomsvän Jonas begav oss med bil från Piteå upp till vägs ände vid turiststationen i Nikkaluokta. En resa på cirka fem timmar där den största behållningen kom i slutet av resan. Detta i form av en ganska påtaglig förändring i landskapet när bergen i vår omgivning började skjuta allt högre upp mot skyn. Det vankades äventyr och känslan av nyfikenhet tilltog mer och mer när vi närmade oss.

Eftersom att jag men fram för allt min vän Jonas är – och alltid har varit ganska aktiva utemänniskor, så tar det emot att skriva om vår resa mellan Nikkaluokta och Kebnekaise Fjällstation. Den skedde nämligen med hjälp av snöskotrar. Resan var för all del trevlig och behaglig i de specialbyggda kälkarna som var och en rymde upp emot sex personer med packning. Det är dock prestigeförlusten i att ta den enkla vägen, istället för att åka skidor som plågade i efterhand. Vad gäller fjällstationen så visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Min strategi brukar vara att ställa förhoppningarna lågt och eventuellt bli positivt överraskad. En slags gardering mot en eventuell besvikelse. Ankomsten vid Kebnekaise Fjällstation blev dock en positiv upplevelse. Jag är överhuvudtaget fascinerad av större komplex som är placerade i otillgängliga – och oväntade miljöer. Fjällstationen var större än vad jag väntat mig men med en bibehållen känsla och förhållandevis hög standard.

På väg

Väl på plats så mötte vi upp av två andra bekanta pitebor. Den ena var fjällguiden Clas-Jörgen Pohl och den andra en gammal tävlingscyklist vid namn Mikael Lundberg. Efter incheckning och installation i de trevliga rummen, ett stenkast från huvudbyggnaden, sökte vi oss till restaurangen. I likhet med de flesta människor och andra levande varelser så uppskattar jag mat. Kanske rent ut av på en lite nördig nivå. White Guide-märken vid ingången vittnade om att en födorelaterad upplevelse låg framför oss. Och ett par timmar senare låg den i våra magar. En intressant och ambitiös trerättersmiddag där en morotssoppa som serverades till förrätt, blev den rätt som jag först kom att tänka på såhär i efterhand.

Och efter en god, men som vanligt lite för kort, natts sömn hade kalendern slagit om till ”dagen D”. Jag kände ärligt talat ett visst pirr i kroppen, en känsla av ovisshet. Skulle vädret vara med oss hela vägen till toppen? Hur jobbigt skulle det egentligen bli? Men fram för allt, skulle jag orka? Under den gångna kvällen så hade vi suttit i lobbyn på fjällstationen och kom där i kontakt med två andra pitebor. Ett vanligt förekommande fenomen med människor från den nämnda orten. Eftersom att dessa herrar hade samma målsättning som oss vad gällde Kebnekaise-besöket så beslöt vi oss för att slå följe.

Och till slut stod vi där. På gårdsplanen utanför och tog det första stavtaget på vår resa mot Sveriges tak. Vädret kunde inte ha varit bättre. En kanonfin vårdagsmorgon med sol och perfekt underlag för turskidåkning. Vi valde den så kallade ”Västra leden” till förmån för den Östra som förvisso ska vara kortare men desto svårare att forcera.

Avståndsbedömning

Den första sträckan avverkades på skrå i riktning mot det otroligt häftiga berget Duolbagorni/Tolpagorni. Ett brant berg 1662 m ö.h. med en väldigt utmärkande krater på toppen. I min värld utgör för övrigt ett berg som Duolbagorni sinnebilden av ett högalpint område. En förrädisk detalj i fjällterräng är avståndsbedömningen. Det som kan se ut att motsvara ett par fotbollsplaner i avstånd är i själva verket flera kilometer. Detta var ganska slående under vår färd mellan fjällstationen och resan upp i den så kallade Kitteldalen som tog betydligt längre än vad jag trott. Här blev också lutningen något brantare och de extra breda stighudarna som jag inhandlat i kombination med min ovana av den här sortens skidåkning blev milt sagt en kännbar mix. En annan försvårande omständighet var att temperaturen hunnit stiga och den tidigare puderaktiga snön började kladda fast under skidorna.

I takt med att terrängens lutning blev brantare och brantare så slog min puls i taket med ett nära dyngsurt underställ som följd. Det kändes som om jag hade en cementklump på varje ben samtidigt som jag försökte hålla efter resten av gruppen. En oroande känsla med tanke på att detta bara var en liten och tidig del av hela turen. Väl uppe i den första glaciären så var det äntligen dags att lämna de snötyngda skidorna och byta till så kallade stegjärn. En slags metallram, försedd med broddar undertill, i vilken man spänner fast sina kängor eller skidpjäxor. För mig var det första gången jag använde stegjärn. Det blev också en positiv upptäckt då jag kände hur bra det fungerade på den branta, snöklädda vägen som följde uppför berget Vierramvare.

Fortsätta eller vända

Efter uppskattningsvis en timmes gång med stegjärn i brant terräng nådde vi toppen av Vierramvare. Vädret som under början av vår tur bestått mestadels av sol och blå himmel, hade plötsligt skiftat till blåst och tät dimma. Vi uppskattar alla olika saker och jag hör till den kategori som tycker att detta var ett intressant inslag. Alla blev något mer samlade och vi fick fiska fram en GPS för att inte hamna fel. En extra viktig åtgärd när man befinner sig i ett område med gott om branta stup och hängdrivor. När vi väl vandrat över Virramvare vände terrängen neråt mot den så kallade Kaffedalen tillika den sista anhalten innan vår slutgiltiga stigning mot toppen.

Som jag förstått det så är det också just i Kaffedalen som många tar beslut om att fortsätta eller vända tillbaka. Det senare alternativet hade känts fruktansvärt tråkigt med tanke på allt slit som vi då hunnit tillryggalägga vid det här laget. Och då hade heller aldrig den här historien blivit komplett. Vädrets makter var i alla fall med oss och lagom efter att vi avslutat en välbehövlig matpaus så sprack himmelen upp. Vi kunde äntligen påbörja vår slutgiltiga färd mot toppen. De höjdmetrar vi hunnit avverka under förmiddagen gjorde sig påminda under vår branta färd längs Kebnekaises sydsluttning. Vattenreserverna var tömda och då och då fick vi stanna för att äta snö. Något jag sen barnsben fått lära mig att undvika med risk för att drabbas av bland annat binnikemask. Nöden hade dock ingen lag när törsten smög sig på och i efterhand visade det sig vara ett helt ofarligt tilltag.

På Sveriges högsta punkt

Nyfikenheten steg i takt med att vi närmade oss toppen. Jag blev ivrigare och ivrigare i längtan efter att få se den: Sveriges högsta punkt. På vägen upp stötte vi dock på en annan intressant detalj. Det var vid den ena toppstugan som vi fick skåda Sveriges högst belägna dass. Och det var väl inte dasset i sig som var det intressanta utan snarare dassets status. Enkelt förklarat så hade en nödig person fått inleda sitt besök på landets högsta toalett med en halvtimmes snöskottning. Detta då dörren stått öppen och dasset var fyllt till både bredden och höjden med snö.

Men så till slut kom det och föll som en ridå. Det sista krönet. Platsen som jag till och från ända sen unga år, funderat på och fantiserat om, uppenbarade sig. Mitt framför mina ögon. Det mest fascinerande med den syn som mötte mig var att det verkligen såg ut som en topp. En spetsig stor snöhög mitt uppe på berget. Den sista sträckan upplevdes som kort och en tilltagande glädje i gruppen var påtaglig. När den sista klättringen var över och vi befann oss uppe på själva Sydtoppen så infann sig jubel tillika den obligatoriska high five-ritualen. Vädret var helt fantastiskt med en klarblå himmel och sikt över tillsynes oändliga vidder i alla väderstreck. Vi hade klarat det! Och någonstans infann sig en prestationsångest över att uppleva så mycket som möjligt nu när vi ändå var här. På Sveriges högsta punkt.

I nordöstlig riktning såg vi den så kallade Drakryggen. Bergskammen som leder till Nordtoppen. När vi sedan förevigat vår prestation och efter bästa förmåga insupit alla intryck och känslor som följde med besöket på toppen var det dags att påbörja vår hemfärd.

Vägen tillbaka

På tillbakavägen passerade vi än en gång den ena toppstugan där vi tog en sista mat- och dryckespaus. Vi passade även på att smälta snö med ett gasolkök och fylla på vattenflaskorna. På vägen upp ur Kaffedalen, än en gång över berget Vierramvare, gjorde jag och min vän Jonas ett byte som definitivt förändrade min tillvaro till det bättre. I samband med att vi bytt från skidor till stegjärn, tidigare under dagen, så valde jag att låna ut mina skidstavar till Jonas. Detta eftersom att en av hans stavar gått av under färden upp i den första glaciären. Det kunde väl knappast göra någon större skillnad tänkte jag då. Men skillnaden var total. Vårt sällskap bestod förvisso av två gamla fjälljägarsoldater, den tidigare omnämnda guiden Pohl, tävlingscyklisten Lundberg och min Vasaloppsmeriterade vän Jonas. Så att jag under dagen, vid ett antal tillfällen, kommit på efterkälke var väl kanske inget konstigt men att helt plötsligt få hjälpa till med armarna efter att enbart ha gått med stegjärn blev en revolutionerande omställning för min trötta kropp.

När vi väl kommit ner till skidorna följde en magisk avslutning med utförsåkning under skenet från en rödaktig eftermiddagssol. Det var helt klart en av höjdpunkterna. Att rejält utmattad få glida nedför berget i suset från vinden och smälta upplevelsen av dagens äventyr. Vi hann precis komma tillbaka till fjällstationen innan det blivit mörkt och jag var så otroligt trött. I min naiva fantasi hade jag en bild av hur vi skulle fira den lyckade toppturen med diverse drycker. Att vi skulle bli sittande framför brasan i lobbyn och prata om dagen som varit natten lång. Verkligheten blev en annan. En otroligt god och välbehövd middag där det inte byttes många ord. En snabb sväng förbi shopen där vi inhandlade var sin t-shirt. Och avslutningsvis, raka vägen ner i kanske världens skönaste säng. Vem kunde förresten tro att det skulle vara en spartansk våningssäng?