Kungen av leder

En dröm om frihet

”The path is made in the walking of it” – Zhuang Zi

En vandringsled, vad är det egentligen? För de allra flesta som sätter av på en vandring, eller kanske till och med en ’thru-hike’ av hela Kungsleden, finns en dröm om frihet. Men när du står på högplatån vid stabburet ovan Ammarnäs och har stora delar av Vindelfjällens naturreservat, ett av Europas största, framför dig – då vet du att leden inte alls ger oceaner av möjligheter, snarare är det så att leden inskränker ditt flöde av möjligheter till en strömfåra. För utan stigen som du går på, så skulle du ha kunnat välja en miljard olika alternativ för var du skulle sätta fötterna. Som Zhuang Zi skrev: ”Stigen görs av de som trampar den” (”The path is made in the walking of it”). Det du drömmer om som frihet, är på ett sätt kollektivets val. Helt enkelt för att det är rätt väg att gå. Idealt fungerar en stig som en hjälpreda, någon som diskret visar vägen för dig när världen bara öppnar sig. Säkert är det därför som stigen eller leden i litteraturen, filosofin och religionen alltid varit en bild för människans inre vägledning.

Zarathustra pratade om den trefaldiga vägen: goda tankar, goda ord och goda handlingar. Siddhartha Gautama pratade om den åttafaldiga vägen mot nirvana. Tao betyder i princip led. Hebreiskans ord för den judiska lagen, halakhah, betyder gåendet, och den islamiska lagen, sharia, kan översättas som vägen till vattenstället. Självklart är också bibeln full av berättelser om människor som tar stigen upp på berget, eller genom dödsskuggans dal. Psaltaren säger att ordet är ”mina fötters lykta och ett ljus på min stig”. Men på vägen mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är det inte särskilt troligt att du, trots att du promenerar i midnattssol, likt Paulus träffas av ett ljussken som gör sig blind och omvänd. Men det viktiga är att du ändå är på vägen och promenerar vidare. För på Kungsleden är en spirituell väg inte mycket mer än marken framför dig, renskalad ner till sten, grus och jord. Något du sätter fötterna på att du vill härifrån till dit – för möjligen ska du möta din nya gestaltning, den som gör att du ser på världen lite vackrare.

Vindelfjällen

Vindelfjällen är ett av Europas största naturreservat, någon plats i Ryssland är visst större. Kungsleden går som en artär rakt genom reservatet, från Hemavan bort till gränsen mot Arjeplog och Norrbotten. När du vandrat de första tio milen mellan Hemavan och Norrbottensgränsen har du vandrat genom två kommuner. Du har då fyra kommuner kvar att besöka innan du är i Abisko. På Naturum i Ammarnäs jobbar Ludmilla Wieslander. Hon kommer från början från Lund men kom hit på ett påsklov och hennes hjärta blev kvar. Först i baren på Ammarnäsgården med en vacker man, sen i den vackra platsen.
— Ja, för mig är Ammarnäs själva hjärtat i Vindelfjällen. Alla rundleder för dagsturer som finns och sedan både Kungsleden och Vindelvaggeleden, likt två stora blodådror genom reservatet, utgår ju från byn på något sätt.
— Det är en fantastisk natur och en fantastisk plats. Och mitt i allt detta pulserar hjärtat – Ammarnäs.

Vindelfjällens naturreservat är som sagt stort, och naturskyddet beror på många olika saker. Men förutom vandringen genom området är det här hemvist för något av fjällvärldens finaste fågelskådning. Här driver Lunds universitet ett av världens längst pågående fågelobservationsprojekt, Luvreprojektet. Till byn kommer varje år den rödlistade fjällgåsen på ett stopp innan fåglarna kan flyga in i fjällvärlden. Orsaken till Luvreprojektet, och andra naturprojekt som bedrivs i området, är att naturen i Vindelfjällen förändras på naturens villkor. Även om det inte är vildmark per se, här har människor bott i 8000 år, så är det ett kulturlandskap som förvandlas väldigt långsamt. Det är svårt att prata om vildmark när du vandrar på en led som är både spångad och rösad. Men det finns något förtrollande vilt och vackert i det tillsynes oändliga landskapet. Som om det alltid ska vara så här, eftersom det alltid varit så här.

1949 skrev Aldo Leopold sin klassiska bok A Sand County Almanac. Den börjar: ”There are some who can live without wild things, and some who cannot”. Egentligen har ingen någonsin förklarat det bättre, varför en del vandrar, fiskar eller går ut i skogen – och varför andra inte gör det. Utan drömmen om att det vilda behövs, behöver vi inte heller söka efter det. Kanske är det så enkelt att det finns två typer av människor: de som söker naturen och de som inte gör det. Någonstans ovan Ammarnäs, ett femtiotal meter bort från Kungsleden, med Björkfjället bakom och Arjeplogs kommun och fjällvärld framför, slår du upp ett tält och tänker på att det är drygt trettio mil kvar till Abisko. Kungsleden kommer att guida dig fram steg för steg på vägen. Området du ser framför dig har i princip sett ut så här sedan istidens slut. I den här typen av natur finns en självklarhet i processen bakom evolution. Här växer inga plantor i onödan, för att pynta landskapet. Här växer det som kan växa, på den plats där det går att växa, för de djur som behöver det som växer. Det här är på många sätt en plats som definieras mer av kropp än själ. Du måste vara stark för att ta dig någonstans. Det hjälper inte att du bara tänker på det. Det här landskapet, allt det här framför dig, är det egentligen bara vinden som har utforskat ordentligt.

I väglöst land

Väglöst land. Det kallas så, det som är bortanför bilparkeringen. Men mitt i detta väglösa land finns några verkligt stora överraskningar. En sovplats, en dusch, bastu och en kall öl till köttbullarna på Värdshuset i Bäverholmen. Eller när du blir hämtad med båten av Janne i Vuonatjviken och bestämmer dig för att stanna där på middag. Allt i princip så närproducerat som det går här på polcirkeln, av familjen som bott här – bortom allfartsvägen – i flera generationer. Älg, röding, ren och hjortron. Naturens skafferi runt hörnet. Det går liksom inte att inte tänka på att det ändå måste vara tufft att bo så här, avskilt.
– Du glömmer ju bara att köpa socker en gång i livet, om det är socker du vill ha med dig hem. Det är långt mellan gångerna du är på affären, säger Janne och fortsätter:
– Men, som du säkert förstår, är våra anspråk annorlunda och det skulle ju ha varit mycket tuffare för oss att bo i stan. Vi har inga bilköer här, vi har helt andra problem. Men som problem som vi oftast väljer själva – när inte naturen bestämmer.
Och eftersom det är långt mellan restauranger i väglöst land äter du en tre-rätters den här kvällen, innan leden tar dig vidare. Ensam.

Det finns frågor som du alltid kommer att ställa dig som vandrare. Det handlar om den fysiska människan såväl som den inre. Om skavsår och tvivel. Det sägs att det är först på den tionde dagen som du verkligen kommer att känna dig som en vandrare. Först då känns din kropp skapt för det. Det är inte självklar eller smal sak att klara av tio dagar i rad på leden. En del har fötter för det, andra inte. ”En [människa] blir aldrig äldre än sina knän”, skrev Mary Quant, medan den polske filosofen Stanislaw J. Lec skrev: ”Den som haltar, vandrar likafullt”. Det gäller framförallt att övervinna bekvämligheten i soffan. En annan fråga som alltid dyker upp är om du ska gå ensam eller tillsammans? Säkerhetsmässigt är det förstås bra att gå tillsammans. Men kanske är det just säkerheten du vill komma bort ifrån? Ett irländskt ordspråk säger att: ”Två kortar vägen”, medan Henry David Thoreau krasst konstaterade att: ”Den som vandrar ensam, kan starta idag”. När Jeremias och Hannah, från Northern Soul Journeys knallade hela Kungsleden för några år sedan, gjorde de det som ett nyblivet par. De bestämde också att var och en av dem skulle ha en del av det essentiella i bagaget så att de var tvungna att göra saker tillsammans när dagen var slut. Ingen bar hela tältet eller hela köket, de var tvungna att slå läger för natten ihop. Det finns något väldigt vackert i den tanken.

Den samiska vardagen

Längs leden passerar du förstås några av Sveriges mest kända naturområden. Vindelfjällens naturreservat har vi redan nämnt, men nationalparkerna Pieljekaise, Sarek, Stuor Muorke/Stora Sjöfallet och Abisko ligger också längs leden. Dessa fyra nationalparker var med när Sverige som första land i Europa, 24 maj 1909, avsatte mark för naturskyddet. Sarek och Stuor Muorke har sedan tillsammans med Padjelanta och Muddus nationalparker bildat Laponia, som på grund av sin unika natur och kultur utsågs till ett världsarv 1996 av FN-organet Unesco. Längs Kungsleden kommer du hela tiden vandra genom Sápmi, ursprungsbefolkningens land. På vägen mellan Hemavan och Abisko vandrar du genom femton olika samebyars renbetesland. Under vissa perioder kommer det att ske kalvmärkning i fjällen, under andra kommer man att samla renar för andra syften. Visa alltid hänsyn och kom ihåg att du här är både mitt i den samiska vardagen såväl som på deras arbetsplats. Sommarens färska renkalvar behöver inte stressas för en selfie, de har det oftast nog tufft ändå i ett land som bara vinden känner väl.