Strax efter fem på morgonen, en klar dag i juli. Utsikten från den lilla toppen Vákkudakvárátja, strax ovan STF-stugan i Vákkudavarre, bort mot Áhkká, är på alla sätt och vis storslagen. Ändå räcker inte ordet storslaget till för att beskriva det landskap som breder ut sig. Kan skönhet och storslagenhet vara närmast öronbedövande vackert? Det är i alla fall så att det svindlar där jag står. Inte bara synen, även andra sinnen lever med. Den stilla tystnaden och dofterna av en sommarnatt. För en gång skull ligger vattenmagasinet, Rijtsemjávrre, absolut spegelblank och det stora bergmassivet speglar sin skönhet. Ingenstans i Sverige blir en sådan dramatisk och närmast alpin miljö tillgängliggjord som längs Vägen Västerut. Från Luspebryggan, vid väg E45, till Ritsem i Gällivare kommun, sträcker sig den 145 kilometer långa och asfalterade återvändsgränden. En väg rakt in i hjärtat av Laponia, ett av Sveriges 15 världsarv och dessutom ett av blott 39 världsarv som har status för både sin kultur som sin natur. När detta skrivs, i början av 2023, finns 1157 världsarv, där blott 39 är det både för sin kultur och för sin natur. Laponia i Swedish Lapland är alltså ett av dessa.
Detta är något som Lennart Pittja, ägaren av Sápmi Nature, gärna pratar om:
”På något sätt gör det mig extra stolt; att renskötseln och det samiska livet i Laponia faktiskt är en traditionell kunskap av universell betydelse”.
Universell betydelse
Från början gällde världsarvsansökan reservatet Sjaunja, men det räckte ju inte till. En myr med många mygg och Inlandsbanan som korsade var inte tillräckligt för UNESCO. Då lades de fyra nationalparkerna till, ett 9400 km2 stort område av osvikligt vacker natur – men inte heller det fungerade. UNESCO, organisationen som handhar världsarvsansökningar, bedömde inte att naturen till en sådan grad var av universell betydelse för mänskligheten. Däremot, när rennäringen och den samiska kulturen kom på tal – det här är ett av Europas sista stora områden där människor flyttar i en säsongsbunden migrationen med sina djur – så klarnade platsens värde. I det samiska livet är renen central och i detta område finns en sedan länge fungerande flytt mellan sommar- och vinterland. Och när Laponia väl skulle skyddas för sin kultur kom dess natur med av bara farten. Processen dit var inte alldeles spikrak. Men den processen i sig är väldigt intressant och något vi återkommer till.
A hymn to home
Lennart Pittja driver prisbelönta Sápmi Nature Camp i världsarvet Laponia, på den mark som hans sameby Unna Tjerusj har bott i i generationer.
Samma mönster
Lennart Pittja har sin camp i Nábbreluokta, inte långt från där den första kyrkan i Gällivare byggdes 1650. En kyrka som brann ner kort därefter. Kristnandet av området skulle inte komma utan besvär. Lennarts sameby är Unna Tjerus, den lilla byn. Renbeteslandet följer den nordliga delen av Stuor Julevu (Stora Luleälven). Unna Tjerusj är en av nio samebyar vars renbetesland utgör världsarvet Laponia. De andra åtta är: Baste čearru, Sirges, Jåhkågaska tjiellde, Tuorpon, Luokta-Mávas, Slakka, Udtja och Gällivare Skogssameby.
“Det gör mig extra stolt; att renskötseln och det samiska livet i Laponia faktiskt är en traditionell kunskap av universell betydelse”
För de flesta av oss är det lättare att komma ihåg namnen på åtta nordamerikanska urfolk. Det är antagligen inte för att vi är ointresserade, snarare för att vi aldrig ges chansen att lära om vårt eget. Det följer förstås också historien ovan gällande UNESCO-ansökan. För de svenska var naturen det primära, det man kom att söka för först, men för världen i stort var den traditionella kunskapen det oersättliga av universell betydelse.
Mitt ibland oss
Från början följde alltså de första människorna renens rörelse i området. Under åren utvecklades en speciell livsstil för detta, vare sig renen var vild eller domesticerad. Samer och renar lärde sig leva med varandra, renbetesland var det område som renen behövde för att söka föda och fortfarande hela det område som samerna kallade Sápmi.
Någon vecka före Jåhkåmåhke márnán pratar jag med Per Kuhmunen. I drygt 50 år har han vandrat genom den världskända marknaden med sin renrajd. Per berättar att när han började nomadskolan så protesterade han hejdlöst över att skolfröken hävdade att jorden var rund. Per visste av egen erfarenhet att den var elliptisk och dessutom sträckte den sig mellan Vaisaluokta och Porjus, den migrationscykel som hans familj årligen tog med renarna, mellan sommarbetesland och vinterbetesland och tillbaka. Du kan tänka på det när du hör ordet nomader, det är inget som finns långt bort eller någon annanstans. De finns mitt ibland oss i den stat någon kommit att döpa till Sverige.
Jag tänker ofta på vårt samtal, där Per matade sina tama renar med lav bakom huset i Jokkmokk och väntade på marknaden. En gång i tiden var hela hans värld mindre än världsarvet Laponia. Idag är världen allt större, men Per Kuhmunen ändå inte helt säker på att den är mycket bättre.
Smörboll
De gula blommorna som påminner om jättesmörblommor har gett Trollius europaeus det svenska namnet Smörboll.
Från bytesdjur till egendom
Till ytan är världsarvet 9400 kvadratkilometer stort. I jämförelse ungefär som semesterresmålet Cypern. Laponias gränser innefattar de fyra nationalparkerna Muttos, Sarek, Badjelánnda och Stuor Muorke samt naturreservaten Stubbá och Sjávnja men också rika naturområden som Ráhpaäno och Sulidälbmá. Hur mycket spår finns egentligen lämnat efter en traditionell näring i detta område som slarvigt kallats ”Europas sista vildmark”.
I åtta år var Anna Rimpi arkeolog på Laponia, men nu håller hon på att doktorera kring fångstgropar och jägarfolk. Anna säger att spåren efter människor är omfattande i Laponia.
”Och eftersom det faktiskt finns ofantliga mängder med fångstgropar så kan vi dra slutsatsen att det också var lönsamt att hålla på”.
Hon berättar att dessa lämningar sträcker sig från 5000 år f.Kr. fram till medeltiden. Fångstgropar har använts till att jaga både älg och ren, men just här kring Laponia är det förstås ren som varit det primära bytet. Det finns en tid när renen var vild. Det finns också en övergångstid när renen både jagas och sköts i pastoralism, och sedan vår tid när pastoralism tagit över och renen övergått från bytesdjur till egendom.
"Idag är ungefär en tredjedel av jorden befolkad av urfolk"
Anna Rimpi är från Vitå vid kustlandet. Hennes egen bild av Laponia var till en början sinnebilden av fjällen. Men sedan, när hon fick både området och förvaltningen som arbetsplats, förändras synen.
”Jag är oerhört förtjust över att färdas i landskapet. Men sedan får jag tillstå att det väl blivit en slags arbetsskada att söka efter de förutsägbara vandringsmönster som borde vara grundförutsättning också för urfolkets vardagsliv. Plötsligt, där du vandrar, har du en känsla av att ”här borde det finnas”. Och väldigt ofta stämmer det. Väldigt ofta finner jag lämningar av urfolkets mödor”.
Kanske är fångstgroparna de tydligaste monument som de första innevånarna av Laponia lämnat efter sig. De var stora och krävde arbete och tidens tand har inte helt kunnat gömma bort dem.
”Tyvärr är det ju så att andra lämningar längs Luleälven, människornas boplatser, låg i närhet till vattnet. Så de har i princip försvunnit när de dämts över vid vattenkraftsutbyggnaden. Så, just när det gäller boplatser, kan vi nog helt enkelt säga att arkivet för vår kunskap mer eller mindre brunnit upp”.
Genom Anna Rimpis inventeringar har dock betydligt fler fångstgropar upptäckts än vad som förväntats och dessutom har fler fångstgropssystem upptäckts på mer än 500 meters höjd över havet. Allt mer lär vi oss om Laponias historia.
En oupphörlig kamp
Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseet i Jokkmokk, är en annan bra start om du vill lära dig mer om Laponia. Det finns entréer till det stora rummet, i Gällivare och på Naturum i Stuor Mourke för att nu nämna två. Men just Ájtte, svenska fjäll- och samemuseet, med tillhörande Fjällträdgård är på alla sätt en fantastiskt ingång. Museets utställning om slöjd är unik, fjällträdgårdens återskapande av habitat som återfinns i Laponia likaså. Och i fjällträdgården finns också ett av Axel Hambergs hus. Den svenske vetenskapsmannen som på alla sätt och vis dedikerade sitt liv åt att forska i nationalparken Sarek.
1895, när Hamberg var 32 år gammal, fick han uppdraget att inventera glaciärer i Sarek. Han kom sedan att göra 35 sommarvistelser och sex vinterbesök i Sarek. Inventeringen av glaciärer växer till en kartläggning av hela området, där just kartor är en stor brist. Hamberg måste göra en egen. Ett arbete han sammanfattar med: ”genomförandet av dessa mätningar har varit en oupphörlig kamp med svårigheter”.
Efter den första vintern, när Hamberg och kollegor bodde i en kåta som inte riktigt höll värmen, bestämde han sig för att bygga flera hus på olika platser i Sarek. De fem husbyggen som utvecklades på hans egen patent, där husen byggdes med trästommar som kläddes i plåt och sedan isolerades med bomull, kom att stå i Pårek, Pårtetjåkko, Litnok, Skårkas och Tjågnoris. Och just stugan i Tjågnoris har flyttats till Fjällträdgården, där den renoverats och blivit en spännande utställning.
Hiking Kungsleden
Kungsleden går från Hemavan till Abisko i de svenska fjällen och är en av världens populäraste vandringsleder.
Ájtte
Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseet i Jokkmokk, är en annan bra start om du vill lära dig mer om Laponia.
Det tar tid
Idag är ungefär en tredjedel av jorden befolkad av urfolk. De utgör 5% av jordens befolkning men fungerar som beskyddare av 80% av jordens biodiversitet. I dessa områden finner du mer än 90% av den natur som är i gott eller till och med utmärkt skick. Urfolkens synsätt var ett återkommande tema under World Economic Forum i Davos 2022. (weforum.org)
Slående är ett förhållningssätt till det vi skulle kunna kalla snabba klipp, eller beslut tagna utifrån ännu en kvartalsrapport. Många urfolk världen över lever, till exempel, enligt sju generationers principen. De beslut som tas nu kommer att påverka sju generationer framåt och är du beredd att leva med dem?
Laponia blev erkänt som världsarv 1996. Innan dess hade ett nomineringsförfarande pågått i många år. Men efter att det blivit världsarv kom sedan frågan om förvaltning. Tjuottjodit är det lulesamiska ordet för förvaltning. Organisationen Laponiatjuottjudus, se laponia.nu, är helt enkelt förvaltare av Laponia. I förvaltningsorganisationen, Laponiatjuottjudus, som formellt tog över skötseln av världsarvet från Länsstyrelsen 2013, ingår representanter från områdets alla nio samebyar, från kommunerna Jokkmokk och Gällivare, samt Naturvårdsverket och Länsstyrelsen.
Ett av de unika särdragen i beslutsfattningen hos Laponiatjuottjudus är att beslut tas i konsensus. Det hjälper inte att 12 av 13 tycker något. Alla ska enas kring ett beslut. Och det tar tid.
Vårt land
Tidslinjen, från att gå från ett av UNESCO erkänt världsarv till en fungerande funktion, var ingen uppspeedad process. Bernt Wennström, tidigare på Gällivare kommun numera pensionär, säger att det var unikt att få vara med om denna process. ”Det fanns förstås krav på både förvaltningsplan och förvaltningsorganisation från UNESCO:s sida”. Kring sekelskiftet hade Länsstyrelsen gjort ett utkast till en plan, men alla nio samebyar tyckte att det var för dåligt. Det var alltså bara att kavla upp ärmarna och skapa något bestående. Samebyarnas Laponiaprogram kom senare att döpas till Mijá ednam – Vårt land.
Bernt och många andra kom från en värld, det offentliga, där majoritetsstyre var gängse – med snabbt och rationellt som ledord – till en värld som nu tog tid på sig för att alla skulle komma överens.
”Laponiaprocessen var på så sätt omvälvande. Bara att samebyarna bestämde att det skulle råda konsensus i besluten var något nytt. Den här processen lärde mig mycket. Ibland är tid en faktor du ska räkna med för att rätt beslut ska tas. Att dricka kaffe och småprata kan ha en funktion”.
Från början, med de medel som regeringen hade tillsatt, var det tänkt att processen skulle nå i mål på tre år. Men det tog i princip det dubbla och regeringen fick tillsätta nya medel. Det unika, förutom konsensus och att det alltid är samiskt ordförandeskap i styrelsen, var också att lokala parter, närmare 100 intressenter, kom till tals i samråd – på samiska rádedibme. Dessa rådslag är något som fortfarande sker två gånger per år. Men också att resultatet av processen utmynnade i att en organisation utanför Naturvårdsverket också förvaltar nationalparker. I Sverige är detta inte gängse.
”Hur man än vrider på det, säger Bernt, har Laponiaprocessen lärt mig att beslutsmetoden med konsensus är en väldigt potent metod. Det tar tid, men besluten står fast”.
Närmast oförlåtande
Vägen västerut är den bekvämes färdväg in i världsarvet, och till Stuor Muorke nationalpark. Till många andra platser är det bara att knyta på sig vandringskängorna och ta ett steg i taget för att nå. Naturum, vid Stora Sjöfallet, är ett självklart stopp. Vandringsleder för dagsturer finner du från Vägen västerut till många av nationalparkens sevärdheter. Stora Sjöfallet Mountain Lodge är ett bra boende, precis som klassiska Saltoluokta Fjällstation på Kungsleden söderut.
Sju av Sveriges tolv 2000-meters toppar finns i Laponia. Sarek är tillsammans med Giebmegáisse Sveriges alpina hjärta. Men till Sareks toppar krävs en annan beslutsamhet än till Sveriges högsta topp. Sarek är ett landskap stort och vilt, ibland närmast oförlåtande. Kom väl förberedd.
Muttos nationalpark är det skyddade skogslandet. Stannar du längs E45 och springer upp på utsikten från Oarjemus Stubbá bestiger du inte bara nationalparkens högsta berg, du belönas också med en utsikt över storskogslandet. I söder av parken finns det berömda fallet Muttosagahtjaldak. Den fjärde nationalparken i Laponia är Badjelánnda, som översatt betyder ”det högre landet”.
Uppe vid sjön Virihávrre, vid vistet i Staloluokta, som också Linné besökte på sin resa Iter Lapponicum 1732, är det lätt att känna igen sig i uttrycket om ett högra land. Luft och land, himmel och vatten, förenat i ännu en vacker vy. Du står där och tänker att det är vackert att du får vara en del av detta. Att det också är din stund i Mijá ednam, trots att du vet att det bara är till låns.
