Laxtrippin’

– Hundrasjutton, hundratjugotvå, hundraåtta, hundratjugonio…
Ronny Landin och Erling Holmström scrollar bland de fiskar som registrerats av kameran i fiskvägen i Kalixälven de senaste dygnen.
– Shit, säger jag utan att hälsa. Stora firrar.
– Hmm, säger Ronny. Han lyfter inte blicken från skärmen.
Erling, som ansvarar för arbetet med fiskvägen, säger ingenting. Minuterna går. Vi är trollbundna av det vi ser på skärmen. Den ena storlaxen efter den andra uppenbarar sig i listan.
– Den största, säger jag och harklar mig. Hur stor?
Erling svarar inte, men det syns att han söker efter något.
– Där, säger han till slut. 137 centimeter. Störst hittills. Men det är bara juli och laxen är sen i år. Nog kommer det någon större innan isen lägger sig.
Han klickar på 137:an och en kort filmsekvens med en enorm lax dyker upp på skärmen.
– Och den mäter rätt den där, säger jag skeptiskt.
– Det vi har märkt, säger Ronny, är att den kan mäta någon eller några centimeter i underkant på riktigt stora fiskar.
– 137 plus några centimeter då, säger jag och låter fantasin skena.

Tafsbrott

Tanken är att vi ska fiska tre älvar på lika många dagar. Kalix-, Torne- och Lainioälven. Om det är effektivt? Kanske inte. Det kommer att innebära en hel del mil i bilen. Minst 30 – enkel väg. Och i bilen nappar det som bekant dåligt.
– Vad tror du om att först åka till Ängesån? säger Ronny.
Ängesån ligger egentligen inte med i planering men det syns att Ronny gärna vill dit.
– Okej, men då är vi uppe i fyra laxälvar på tre dagar, säger jag och skrattar.

Ängesån är ett biflöde och rinner in i Kalixälven vid Överkalix. För ett tiotal år sedan var Ängesån ett förnämligt laxvatten, perfekt anpassat för flugfiske. Men hårt fisketryck och avsaknad av vettiga regler var några av faktorerna som gjorde att bestånden kraschade. Idag är laxfisket bara en spillra av vad det en gång var. Men på bättringsvägen.
– Men älven är otroligt fin, säger Ronny och berättar att han, trots att fisket ofta är rätt kasst, ibland hellre fiskar Ängesån än Kalixälven.

Vi gör verkligen heder av skogsvägarna i Swedish Lapland. Vägbanorna dammar. Ibland tar vi av åt höger, ibland åt vänster.
– Här, säger Ronny plötsligt och kastar upp bildörren.
Vi kommer ner till en fantastisk pool. Det är inte svårt att förstå att Ängesån skulle kunna vara något alldeles extra med lite lax i sig. Solen står lågt. Jag försöker hitta en bra vinkel att ta några snygga kastbilder medan Ronny sveper iväg det ena 40-meterskastet efter det andra.

Genom sökaren ser jag plötsligt hur han sakta höjer spöet och sekunden senare exploderar ytan. En sällsynt Ängesålax har gått och blivit förbannad på Ronnys fluga. Jag kramar kamerans avtryckare. Tyvärr varar fighten inte länge. Tafsen ryker.
– Va fan, säger Ronny när han inspekterar nylonen. Jag kollade ju den precis innan.
– Det var det där med stora, tappade fiskar, säger jag beklagande.
– Den var ju inte ens skadad.
Frånvarande drar han fingrarna fram och åter över den brustna nylonlinan.

Norrut

Dagen efter turen till Ängesån hinner vi lägga några kast i Kalixälven, nedanför det väldiga Jockfall. Fallhöjden är nästan tio meter. Att Jockfall är en populär fiskeplats är inte så konstigt. Förra gången laxtåget gick, under andra halvan av 90-talet, var det många oberoende aukoter inom laxfiskevärlden som menade att poolen nedan Jockfall var en av Europas bästa laxpooler – om inte den bästa.
– Ser man till fiskkontakter är nog det här fortfarande en av de pooler i Skandinavien. Men det är många fiskar som går lös. Särskilt om de är stora.

Innan vi styr norrut hinner Ronny guida mig till en 86 centimeter blank norrbottenslax. Bara sådär. Det hela är rätt odramatiskt och det är min första norrbottenslax på säkert tio år. Laxen gör oss sena. Vi har nämligen bestämt träff med Ronnys laxbroder Lars Munk i Kengis bruk, Torneälven. Förutom att fiska lax driver Munken butiken Vildmarkmekka i Pajala, guidar laxfiskare i Swedish Lapland och har arrende på nästan en mil Lainioälv samt förvaltar fisket i Kenigsforsen. Dessutom är han certifierad instruktör (EFFA/FFF) och har, som Ronny uttrycker det, ett jävla klipp i kastet.
– Torneälven går bra i år, säger Ronny uppmuntrande. Nästa lika bra som i fjol.

När vi kommer fram till Kengis är Munken redan på plats. Han har gjort upp eld och vill bjuda på lunch. Men jag vill inte äta. Jag vill hellre fiska.

Urladdning

Jag står längst upp på nacken i Kengisforsen. Torneälven är bred. Den får till och med Kalixälven att se liten och oansenlig ut. Lyckligtvis ligger en ö knappa 100 meter ut och skärmar av det enorma vattendraget. Sekunderna innan Ronny skriker förstår jag att det är något på gång. Jag ser hur Munken rör sig baklänges upp mot ängen med spöet hög. Uppskattningsvis sjuttiometer ut i älven går en lax högt upp i luften. Trots avståndet ser den stor ut. Enormt stor. Jag kastar spöet i buskarna och börja springa. Munken sätter stenhård press på fisken. Lite för hård tycker jag och ber honom att ta det försiktigt, men han fräser åt mig att det är han som drillar. Och nog vet han vad han gör. Fighten blir inte lång.

I alla fall inte så lång som den skulle kunna bli om jag drillat. Ronny kliver ner i vattnet. Han får snabbt fatt om stjärtspolen. Kastfantomen från Överkalix ser märkbart liten och tanig ut i jämförelse med den stora fisken. Men han lyckas lägga upp laxen på den lilla gräskanten. Fisken knycker till och Ronny flyger iväg som vante.
– Släpp den inte, skriker Munken till Ronny och kastar sig över fisken och tillsammans lyckas de hålla den. Laxen är stor. Riktigt stor. Ja, det är den största vältrimmade lax jag någonsin sett i det vilda.
– Fy fan vilken fisk, säger jag.
– Ja, fy fan, säger de två laxbröderna i mun på varandra.

Vi fotar och mäter. Jag är helt utmattad. Trots att jag bara stått bredvid och fotat. Fisken är 117 centimeter lång. Den är, som Munken uttrycker det, semiblank och i toppkondition. En norrländsk jätte, som hämtad från vinterns vidlyftigaste fiskehistorier. Tagen på flytlina och med en fyra centimeter kort Willie Gunn på tub. Efter återutsättning slår euforin i taket. Alla kramas. Ryggdunkarna haglar. Någon skickar bilder, någon annan ringer släkt och vänner. Någon skriker rakt ut precis hur det känns att landa en drömfisk.
– Kolla, säger Munken och visar stolt upp telefonen. Det är hans svärmor som besvarat bilden han skickat. ”HELVETE VILKEN LAX”, skriver hon. Med versaler.

Lainioälven

Munken strålar som en midnattssol när jag slår upp ögonen, morgonen efter. Vi har sovit som kungar på Pinetree Lodge i Kangos, en knapp kilometer från laxälv nummer fyra.
– Nu åker vi till Onka, säger han och räcker mig en kopp morgonkaffe.

Onka är en klassisk fiskeplats som alla som fiskat lax i Swedish Lapland har en speciell relation till. Munken har en liten tältcamp i Onka. Vi har det oförskämt bra. Vi äter burkmat med grönsaker och dricker riktigt kokkaffe och avslutar med torkat renkött. Och kanske är det därför vi inte förtjänar någon lainiolax. Munkens vän däremot, Kricka, ringer med jämna mellanrum och avlägger rapport. Tre fiskar hinner han redogöra för innan vi fiskat klart och är tillbaka i verkligheten. I den laxfiskande verkligheten som präglas av bilåkande, tomkastande, konservburksätande men också av gott sällskap och möjligheten att glädjas med andra även om det bara är via ett norrländskt, korthugget MMS.
– Du vet, det är inte helt enkelt att ladda om efter gårdagen, säger Munken.
– Som laxfiskare får man inte överträffa förväntningarna, säger jag. Inte så mycket som igår.
– Det är lite som att man siktar mot trädtopparna och ofrivilligt når stjärnorna, säger Ronny.

Vi enas i alla fall om att det inte får upprepas. Vi får inte tappa fokus bara för att EN jättefisk råkar hamna på land.
– Man får inte bli mätt, säger Ronny och jag håller med.
– Nästa sommar kör vi fem laxälvar på fyra dagar, säger Munken, och vi ska ha minst en lax i varje älv.