Kiruna 2024.04.07. Det är tisdag i april och våren har plötsligt dragit in över Kiruna. Och på samma sätt har bilarna på parkeringen nedanför Luossabacken dragit in. Det är fullt med skid- och snowboardåkare i alla möjliga storlekar på väg mot sittliften. Efter ett par åk i släta pisten, där vårslasket är underbart, går jag in på caféet. Det är ganska tomt, men jag vet att det kommer att fyllas på under eftermiddagen.
Även om Kiruna är en turistmagnet här i norr så är Sportcaféet på Luossavara något för locals så här i slutet. Janne Aikio, caféets föreståndare, säljer mig en kaffe och morotskaka och när han får lite manöverutrymme kommer han förbi och snackar. ”Luossa” var hans barndoms berg. Det var här han lärde sig till en friåkare i världsklass. Här och i Gränsen förstås. För i Kiruna kan vi säga att Luossavarabacken är tabernaklet och Nordalsbranten templet.
— Visst är det en plats för locals. Men du skulle bli förvånad över hur många utländska gäster jag har här på vintern. Människor på hyrskidor med drömmar om att få åka skidor under norrsken.
Ett berg att bestiga
I nästan alla kulturer finns ett berg att bestiga. Jesus hade sin mest kända predikan på ett berg. Det är från hans bergspredikan som rubriken kommer. ”För den som har, till honom skall varda givet… men den som inget har, från honom skall tagas också det han har.” Ord och inga visor. Abraham kravlade upp på ett berg för att offra sin son, men till slut nöjde han sig med ett får. Moses såg en brinnande buske på ett berg, därifrån har vi de tio budorden.
"Berg är essentiella i människors kultur"
Berg är essentiella i människors kultur. Och du behöver varken vara religiös eller annat för att förstå att det egentligen handlar om vägledning för hur du ska få ihop till ett bra liv, på skidor eller utan. När Buddha skulle prata med alla jordens djur gjorde han det från ett berg, men fiskarna stannade kvar i strömmen och det är därför du i många buddhistiska länder får din fisk nog så väl genomstekt. De litar inte på vad som finns i fisken. Japan har sitt Fuji, Australien sitt Ayers Rock, Sioux-indianerna sitt Black Hills och Israel har Sinai, allt medan Kirunas skidåkare har Mount Luossa.
Rebellerna
Janne Aikio kom för evigt att skriva in sig i skidhistorien med ”hoppet”. Den där flygturen i Gränsens quarterpipe som hamnade på Powders omslag med rubriken: ”The next big thing”. Friåkningen var här för att stanna och Janne Aikio var den som mejslade in det med ett omslag på världens mest betydande skidtidning.
— Jag vet inte hur mitt liv, eller många andra av mina kompisars liv, skulle ha sett ut om inte Luossabacken hade funnits, säger Aikio sen.
— Det var här vi var rebeller, vi som inte ville spela hockey.
Om inte Luossabacken funnits kanske han bara hade spelat hockey, tagit jobb i gruvan, blivit kvar. Absolut inget dumt liv i sig – men ändå inte det han ville. Janne tävlade i puckel, men när träningen var slut tog han på en snowboard och åkte. Det fanns inga onödiga gränser mellan disciplinerna. Och samma ser du på fjället idag.
Riksgränsen Banked Slalom
It’s all about carving. No jumps, no flips, no rails. Just the beautiful art of turning on a snowboard.
Det enda som räknas
Vi har ibland en fixering vid storleken. Världens bästa manliga slalomåkare Ingemar Stenmark, hade en sluttning att kravla upp på om kvällarna hemma i Tärnaby. Tillsammans med grannen Stig och alla andra ungarna i Tärnaby trampade de backen själva. De skapade sina egna förutsättningar, formade sin känsla för snö. Lindsey Vonns hemmabacke är Buck Hill i Minnesota, den har en fallhöjd på 80 meter. Därifrån kommer också Kristina Koznick, med sex vinster i världscupen. Om du tror att Pernilla Wiberg hade ett överflöd av fallhöjd hemma i Yxbacken utanför Norrköping så tar du fel, eller Mattias Hargin från Huddinge.
"Det enda som räknas är om du vill vara där"
Nej, det enda som räknas är, om du vill vara där. På riktigt. Eller som Tomas Magnusson, i och för sig längdåkare men ändå en sanningssägare, en gång förklarade när han fick frågan om det verkligen gick att bli bra längdåkare när du, som Tomas, var från Motala? ”Jamen, ibland snöar det så pass att du kan åka i flera timmar.”
En stad som är på flytt
Jag har själv ingen egentlig relation till Kiruna, annat än den gängse bilden som småskolan gett och som några sporadiska stopp på vägen till Riksgränsen och Abisko fyllt på med. En gång i tiden var detta världens till ytan största stad, gruvan med Europas största järnmalmskropp skapade förutsättningar att bygga mönsterstaden. Stadens första gruvfogde Hjalmar Lundbohm lär ha sagt, när han klev av tåget i Kiruna för första gången: ”Men vilket jävla land”. Jag brukar tänka på hur det måste kännas för folk från en annan del av världen att bara flyga in hit. De tittar ut från flygplansfönstret. Allt de ser är fjäll och vitt och kanske norrsken och sen landar de mitt i ett gruvprojekt med en stad som är på flytt. ”Vilket jävla land”.
Självklart har jag stannat några gånger på Icehotel i grannbyn Jukkasjärvi, det är coolt. Jag har käkat hamburgare på Empes både till och från resan från Gränsen i snart 30 års tid. Jag har varit på Momma’s också, det tillhör om man vuxit upp med en Ted Ström-sång. Men jag har ingen relation till själva staden, det moderna Kiruna, som sådant. Nej, det är nästan mer färgat av Åsa Larssons deckare.
Så, en varm aprilafton åker jag alltså skidor på Luossabacken i Kiruna. Nedfarterna på Luossa har varit öppna i snart ett halvår. Janne Aikio säger att om säsongen räcker till mitten av maj har de haft öppet i 200 dagar det här året. Det moderna Kiruna, det jag åkte förbi förra våren, ser nu annorlunda ut. Stadens skyline är förändrad. De berömda Ralph Erskine-husen, Snusdosan, Spottkoppen, Mullbänken och Berlinmuren, i kvarteret Ortdrivaren, är borta. På sportcaféet äter jag burgare och dricker kaffe och tänker på att ta något åk till. Många åkare är medelålders, föräldrar till nästa generations rebeller, men ännu fler av dessa är rebeller i vardande. På många sätt känns det som om jag hamnat på en ungdomsgård.
Aurora Safaris
If you take the traditional safari camp concept, founded in the deep traditions of traveling through Africa, and move it to the north, you get the award winning Aurora Safari.
Tända lysen
Karin Stöckel står där bland ungdomarna. Hon är tränare. Det här var också hennes bakgård i barndomen. Tillsammans med Ylva Ståhlnacke tränade hon för att bli skidåkare. Ylva kom med i landslaget. Karin vann Scandinavian Big Mountain Championship i Riksgränsen.
— Jag såg liften hemifrån när jag växte upp. Det var det första jag kollade efter, när skolan slutat och vi ätit middag: Skulle lyset på Luossa tändas och liftarna öppna.
"Egentligen handlar det mest om att jag vill ge tillbaka, till klubben, till Luossa"
Karin började jobba i gruvan. Hon blev en av ”gruvkvinnorna” och radiopratare. Hennes sommarprat från 9 augusti 2022 är en intressant berättelse om starka kvinnor och om hur det är att vara kvinna på en arbetsplats som LKAB. För en utomstående är det nästan omöjligt att förstå att gruvjätten har råd att flytta en hel stad för miljarder men inte kan få fram skyddskläder anpassade för kvinnorna som jobbar i gruvan. Karin och jag äter lunch i Aurora Kulturhus en dag. Det bjuds på blodpalt och fläsk. Hon jublar:
— Undrar just om de gör lika god blodpalt som mormor.
Hennes familj är från Kattuvuoma på norra sidan Torneträsk. En familj av samer och nybyggare. Hårt arbetande.
— Min moster brukade alltid säga: ”Varenda kvinna i vår familj hade då kunnat göra lumpen.”
— På något sätt har det fostrat en slags självständighet
Om att ge tillbaka
När vi sitter och pratar förstår jag på Karin att klasskampen är viktig, att det gruvkvinnorna gjorde var att ta plats, men att det kanske inte alltid var önskvärt för gruvjätten, som var rädd om varumärket. Så även om vi knappast pratar skidåkning mellan tuggorna av blodpalt och fläsk, är det lätt att förstå varför hon inte precis var rädd för att ”ladda” på berget. Hennes första sommarjobb som tonåring var att köra en 20 ton tung dumper en kilometer nere i gruvberget och inskolningen var inte precis lång. Om du skaffar dig ”bergvana”, en känsla för om berget sitter ihop tusen meter under backen, kanske det inte är hela världen om det lutar på lite när du står på toppen av ett berg. Jag frågar henne om tränarrollen.
— Jag har två barn. En gillar att åka skidor, den andra inte. Så egentligen handlar det mest om att jag vill ge tillbaka. Till klubben. Till Luossa.
Mattias Fredriksson
This is the story of how lifestyle photographer Mattias Fredriksson’s career took off in Riksgränsen back in 1990s.
Brytningstid
Dagen efter knallar jag iväg till backen igen. Det är skönt med en backe som har öppet på kvällarna och ett café som har burgare och chips. Janne Aikio och jag snackar lite mer om skidåkning och om Kiruna. Snowboardåkaren Björn Lindgren dyker upp på caféet och sätter sig ner. Björns barn är ute och åker. Han är också en av många som fostrats av det här berget och nu försöker få berget att göra samma med sina barn.
"Det var en brytningstid – jag åkte alpint men ville åka snowboard"
1994, när han var 13 år, var Björn med i en snowboardtävling som arrangerades av klädmärket Diesel tillsammans med MTV i Riksgränsen. Flera av världens bästa snowboardåkare var där. Björn skickade som bara en 13-åring kan göra i hoppen. Han fick kontrakt med ett av världens största snowboardmärken.
— Det var en brytningstid. Jag åkte alpint men ville åka snowboard. Farsan gav mig en 500-ing för att jag skulle ställa upp i slalomtävlingarna. Så jag åkte i baggy kläder och struntade i fartdräkten. Till slut förstod farsan att det inte var värt mer pengar.
Vem man är
Så till slut vann snowboardåkningen. Björn åkte jorden runt som sponsrad åkare. Men han gillade det inte riktigt.
— Det var ensamt. Jag fick en flygbiljett av sponsorn, ”dra dit och gör det”. Ett tag är det förstås kul, men sedan.
— Kanske beror det på vem man är. Jag har alltid varit fäst vid Kiruna och fjällen, så till slut visste jag att jag bara ville vara hemma.
Idag har Björn två döttrar som han åker med. Äldsta dottern Isa är också en grym snowboardåkare. Hon åkte också alpint till att börja med. När jag frågar om han försökte med ”500-ing tricket” på sin dotter, när hon ville ge upp alpint för snowboard, skrattar han.
— Isa åker på Luossa 3–4 kvällar i veckan. Sen har vi lägenhet i Riksgränsen, så då åker vi där på helgerna. Hon är på bräda 5–6 dagar i veckan, från november till maj.
— Det vore bara dumt att ta berget ifrån henne. Jag vet ju vad det betyder.
