En eftermiddag i oktober, på plats i det som en gång var mönstersamhället Laver i Älvsbyns kommun. Mitt i skogen finns minnen av ett industriprojekt som var i absolut framkant, men som snart monterades ner och försvann. Samhället Laver fanns mellan 1936 och 1947 och var ett av Sveriges första med fjärrvärme, rinnande vatten och elektrisk spis i varje hushåll.
Numera, säger en skylt mitt i skogen: ”Folkets hus”. En annan skylt proklamerar var skolan stod. Idag finns inget av mönstersamället kvar, bara grundstenarna på vilka husen stod. När malmens brytvärde tog slut flyttade gruvbolaget helt enkelt samhället Laver. Idag hittar du byns Folkets Hus-byggnad i Överklinten utanför Robersfors. Medan bostadshusen sattes på lastbil och kördes till blygruvan i Laisvall längre inåt landet. På något sätt ett tecken på en cirkulär ekonomi i funktion och på alla sätt en bild på priset som människor betalar för livet på den yttersta gränsen.
På en informationsskylt i skogen kan du läsa vad disponent Wesslau tänkte:
”Nu är emellertid företaget slut och snart ska den tysta skogen återtaga sina förlorade domäner, där under några få rastlösa år så mycket idogt arbete utförts. Man får hoppas att nedläggningen icke skall ge alltför svåra spår efter sig inom orten”.
Ett pris att betala
Nybyggnation och nedmontering, projektstart och slut, öppet eller stängt, ständigt på flytt – allt eftersom råvarorna sinat eller projekt gjorts klart. Livet som rallare och gruvarbetare, skogshuggare och vattenrallare, för en stund mitt i världens centrum, ändå på något sätt i utkanten av civilisationen.
Från Gammelstad i Luleå till stadsflytt i både Kiruna och Gällivare har den arktiska delen av Sverige vant sig vid att öppna, flytta och lägga ned samhällen. Kanske är det ett pris att betala i den arktiska kontexten? Något som påverkat sinnelaget hos människorna här? På skalan EU Social Progress Index sticker regionen Övre Norrland ut i sammanhanget för hur progressiva människor är. När EU snittet är 66,7, och snittet för Sverige i stort är 82,4 så landar Övre Norrland, den arktiska delen av Sverige, på 85,1.
"Pionjärandan som finns, men som inte alltid etablerar något helt bestående, gör oss förändringsbenägna"
– Dieter Müller
Professor Dieter Müeller i Umeå kommenterar det så här.
— Det är klart att det gör något med oss människor. Pionjärandan som finns, men som inte alltid etablerar något helt bestående, gör oss förändringsbenägna. Min professorskollega Roger Marjavaara brukar också framhålla att det är självklart att människor i norr är progressiva. Redan som 16-åringar får de flesta inlandsbor flytta hemifrån, bara för att gå gymnasiet.
Ett nytt liv
Över en cappucino i Luleå förklarar arkitekten Charlotta Selberg, från Stark Arkitekter, hur det kändes att kliva in i staden Kiruna när det nya centrum invigdes i september 2022. Arkitekter ritar ofta hus, men inte lika ofta ritar de stora delar av en helt ny stad. Charlotta och hennes kollegor har ritat flera kvarter i nya Kiruna, själv var hon ansvarig för kvarter nummer 8. Hon säger:
— Det är klart att det var speciellt. Stark har ritat många delar i nya Kiruna, tre kvarter bredvid varandra. Men också brandstationen och andra hus. Det är så det oftast ser ut. Du gör ett hus, eller delar av ett hus. Just nu håller jag exempelvis på och ritar en nattklubb. Det blir något annat när du kliver in i en helt ny stadskärna. Där ett nytt liv ska börja.
Charlottas mormor var från Kiruna, hennes mamma växte upp där, det finns anknytning till staden. Hur kändes det då, själva invigningen?
— Speciellt på alla sätt och vis. Men du vet hur det är med ett jobb, du går omkring och kollar om det blev som du tänkt, om du tror snöskottningen kommer att fungera. Man har alltid på sina kritiska glasögon över sitt eget jobb. Kommer verkligen snön att samlas på taken där vi tänkte det, och sedan ramla ned på rätt plats.
Världens största stad
Det nya Kiruna vilar på en stadsplanering framtagen av White arkitekter, planen handlar om en stad för de kommande 100 åren, eller kort och gott framtiden. I slutet av 1800-talet, när gruvans fyndigheter blev uppenbara och staden skulle byggas var ambitionen inte heller liten.
Gruvfogden Hjalmar Lundbohm bad sina vänner arkitekten Gustaf Wickman och stadsarkitekten Per Olof Hallman utforma staden. Själva stadsbilden är nog mest Hallmans förtjänst, han som ville att stad och natur skulle leva i symbios.
Men idéen att bygga världens mest moderna stad – och inte en kåkstad som många så kallade gruvsamhällen var – var gruvfogdens. Målet var att stadsarkitekturen skulle följa platsens egen genialitet. Överallt strömmar bilden från fjällen in i den gamla stadsbilden, som faktiskt var den första staden i världen med en klimatanpassad stadsplanering. Moderniteter som gatubelysning på elström, i stället för gaslyktor, var också nytt. Staden tog plats, bredde ut sig. Ändå in i 1970-talet var Kiruna världens till ytan största stad.
Ett annat slags Sverige
Men Kiruna har ändå alltid varit en stad i utkanten. Det sägs att de första ord som gruvfogden Hjalmar Lundbohm utbrast, när han själv klev av tåget på perrongen i sin nya hemstad var: ”Men vilket djävla land”. Du tar dig på intet sätt förbi vare sig klimat eller läge eller Hjalmar Lundbohm när du närmar dig Kiruna. Om sig själv sa Lundbohm ofta: ”Det är jag som är chefen”.
"På många sätt är det här som det moderna Sverige föds"
Satirikern Albert Engström var en vän, liksom konstnärerna prins Eugen, Carl Larsson och Anders Zorn. Arkitekten Gustaf Wickman och stadsarkitekten Per Olof Hallman har vi nämnt. Kända svenska skulptörer som Christian Eriksson, Carl Eldh och Ossian Elgström likaså. Och du finner dem, nästan alla, samlade kring Kiruna kyrka, i stadshuset eller i Kiruna stads egen konstsamling. Ett slags tvärsnitt av den svenska samtidens kulturelit mitt i gruvsamhället. Kyrkan ska förresten flyttas, i sin helhet, någon gång under 2025. En stad på väg någonstans, grundat av ett annat slags Sverige.
En stad i utkanten
Du tar dig på intet sätt förbi vare sig klimat eller läge eller Hjalmar Lundbohm när du närmar dig Kiruna.
En vild strejk
Låt oss för en stund stanna kvar vid ”det blottade berget för fosterlandets båtnad”. Att malmen från Malmberget varit en del av hela Sveriges ekonomiska framväxt är ingen nyhet. Men ofta glömmer vi bort andra vinster.
Den nionde december 1969 sätter sig 35 män ner i truckgaraget på Leveäniemigruvan i Svappavaara. De har fått nog. Två dagar senare har strejken nått hela Malmberget och 4700 gruvarbetare sitter ned i en vild strejk.
Orsaken till strejken är ett uppror mot den senaste ackordslönen, mot kontroll och effektiviseringar. Slagord som ofta återkommer, på de strejkandes plakat, är: ”gruvarbetare är inte maskiner”. Den vilda strejken får enormt medialt genomslag. När den fackliga organisationen LO vänder sig mot arbetarna, liksom statsminister Palme, gör svenska folket precis tvärtom. Under de 57 dagar som strejken pågår samlas mellan fyra och sex miljoner kronor in för att arbetarna inte ska svälta.
När strejken är över får det ganska små eller direkta konsekvenser för gruvarbetarna i Malmbergen. Men för Sverige och för den arbetsrätt som svenska medborgare fortfarande har i form av lagen om anställningsskydd (LAS), medbestämmandelagen (MBL) och arbetsmiljölagen (AML) är strejken monumental. På många sätt är det här som det moderna Sverige föds. Strejken lägger grunden för fler semesterdagar och en jämlikare syn på föräldraledighetens uttag av 480 dagar. Sverige, och kanske andra delar av världen, har faktiskt de 35 gruvarbetare i ett truckgarage i Svappavaara att tacka för mycket mer än inkomster i statskassan.
En hel stad packar ihop
Restaurangen Glada Kocken i Gällivare låg länge i utkanten av samhället, på vägen till fjället Dundret, bredvid en stugby som var till salu. Det var inte mycket som hände. Gruvarbetare eller skidåkare stannande till för en lunch. Idag ligger restaurangen i princip mitt i nybyggda stadsdelen Repisvaara. Kocken och ägaren Olof Lehrman skrattar och säger att:
— Ja, det vanliga brukar väl vara att man bygger en restaurang där staden finns, men på Repisvaara har man i stället byggt en stadsdel kring krogen min.
Vi äter en oxfile från grillen och funderar på varför det blivit så mycket skriverier kring stadsflytten i Kiruna jämfört med Gällivare-Malmberget. I Malmberget är det ju i princip så att en hel stad packar ihop och flyttar någon annanstans. Mellan Malmberget och området kring Repisvaara i Gällivare är det ett rejält i avstånd, men i Kiruna flyttas centrum någon kilometer. Och kanske är det orsaken; att det är enklare för media att illustrera stadsflytten i Kiruna än flytten i Gällivare – Malmberget. Enklare för oss att förstå.
En 400-årig tradition
Nej, stadsflytt är inget nytt i en arktisk kontext. Att samhället Malmberget packar ihop och flyttar till Repisvaara, under fjället Dundret, en mil bort, är snarare naturligt. Redan 1622 packade staden Luleå ihop och flyttade från sitt dåvarande läge vid Gammelstad till nuvarande läge längre ut i havet. Allt på grund av landhöjningen i Bottenviken, som omöjliggjorde för staten att hämta hem laxfångsterna från Luleälven. Idag ligger ett stålverk i hamnen i Luleå. Ett stålverk som ska göra en av framtidens viktigaste transformationer mot fossilfritt stål.
"På alla sätt har en 400-årig tradition av stadsflytt fört med sig ett progressivt synsätt med lösningar på framtidens frågor"
För 400 år sedan var det silverblank lax som byggde stadskassan och tvingade fram en omställning. Inkomsterna från laxen i Luleälven är, exempelvis, grunden till Uppsala universitet, medan laxen i Torneälven lade grunden för Svenska Akademien. Den välbevarade kyrkstaden Gammelstad är idag världsarv för sin unika kulturhistoria. Och det nya Luleå är en välkomnande stad mitt i Bottenvikens skärgård, med universitet och högteknologiska företag i framkant. På alla sätt har en 400-årig tradition av stadsflytt fört med sig ett progressivt synsätt med lösningar på framtidens frågor. En gång lax, numera stål.
En flytt i taget
För att förstå den svenska industrialiseringen av den arktiska delen måste allt sättas sin kontext. I norr fanns tidigt lösningen på statens ekonomiska utmaningar. 1634 skriver Carl Bonde till rikskansler Axel Oxenstierna att man funnit silverfyndigheter vid Nasafjäll, som om de utnyttjades rätt kunde bli ”de svänskas Västindien”. Bilden på kolonin var tydlig. Att gruvan i Nasafjäll gick utomordentligt dåligt och att samerna under slavliknande förhållanden tvingades arbeta där bekymrade nog herr Bonde litet. Här sattes en länge rådande bild att det nordligaste Sverige som en råvaruresurs för den svenska ekonomin.
Idag är synen på många sätt förändrad. Även om diskussionen kring ”kolonin”, konflikten mellan stad och landsbygd, inte försvinner i en handvändning, så är synen inte bara den att råvaran ska fram till varje pris. Tvärtom är det så att den gröna omställning erbjuder möjligheter för en bättre framtid. Inte bara för statskassan utan för världen i stort.
Inget är bergfast. Den gröna omställningen påverkar behovet av personal inom industrin, men även i det offentliga samhället, såväl som i besöksnäringen. På gränsen, i utkanten av EU:s sociala index, är nästan allt något som definieras lite senare. Här händer framtiden hela tiden, men alltid en flytt i taget.
