Prickig kärlek

– Fem tusen tecken? Om öringen? Hur ska det gå till?
– Ok… Jag trodde att du som bara har flugfiske i huvudet skulle kunna göra det här. Fyra tusen tecken då?
– Nej, nej, NEJ! Jag undrar bara hur jag ska kunna beskriva min relation till öring en på ett så litet utrymme!?

– Ja! Nej… JAAA!!! Det är en kort och bitvis väldigt högljudd monolog signerad filmaren, berättargeniet och levnadskonstnären Rolf Nylinder, där han står bakom sin kamera. Jag har precis krokat en bättre öring som först var intresserad, sedan ointresserad, men till slut så pass intresserad att den gick upp och plockade min Klinkhammer, strl 16, från den blanka vattenytan. Rolf har fått med allt på film. När den gulbukade skönheten efter ett par rusningar, långt in på backingen åter simmar fri – helt enkelt därför att kroken tappar sitt fäste – går det upp för mig klarare än någonsin: Jag älskar dig! Rolf stönar: ”Men nej, inte nu igen”. Att vara naturfilmare har sina begränsningar. Kärleken växer inte på avstånd. En tappad fisk är svårare att få med på film än en fångad. Hur mycket man älskar dem ändå.

Dry or die

Det mest intressanta med mina känslor för öringen, är hur de anpassas till olika situationer. I likhet med uttrycket ”hungern är den bästa kryddan” kan lidelsen efter några dagar utan fisk anta abnorma proportioner. Senaste exemplet skedde i slutet av förra sommaren, då ett ordentligt stukat gäng var på väg tillbaka till Nikkaluokta efter en vecka i fjällvärlden. Det hade stormat så kraftigt att våra tält blåst sönder och vårt motto ”Dry or Die” – som betyder att om vi ska fånga en fisk, så ska det vara en vakande fisk på torrfluga – verkligen hängde på en skör tråd. Men vid vårt sista vatten, innan hemfärd, hittade vi så en sida av en sjö där det var lite lä. För första gången på en vecka kunde vi se fisk som vakade fler än en gång. För första gången på en vecka kändes torrflugorna möjliga.

Just detta område, som vi spenderat veckan i, har jag drömt om länge. Men drömmarna har aldrig bestått av sönderblåsta tält och vågor mer lämpade för surfing än flugfiske. Nu när det bokstavligt talat handlade om minuter kvar av resan, hade en ångest av osunda proportioner smugit sig på. En bitterhet som var svår att dölja hade förgiftat de senaste dagarnas underbara naturupplevelse. Men så hände det alltså: Vinden dog, viken la sig platt och mitt i ett ögonblick av hålögt stirrande försvann min fluga från ytan, följt av ett självsäkert vinkande från en stjärtfena modell större. Under tidsrymden från att jag höjde spöet fram till att jag förstod att jag krokat fisken tiodubblades ångesten, för att sedan vid de tunga knyckarna ner genom spöet och upp i hjärtat helt bytas ut mot eufori – på gränsen till vansinne.

Vad är kärlek?

Så vad bottnar denna kärlek i? Och hur har den blivit så stark? Närmast galen! Det första fröet planterades av min pappa Kjell, naturälskare och livslång fisketok. Någon gång i början av 90-talet berättade han för mig att det var finare att få en öring än en harr. För honom, och andra flugfiskare i Malung, tror jag inte det är konstigare än att det fanns en massa harr i Västerdalälven, men knappt någon öring alls. Enligt farsans enkla modell gick det upp för mig, att öringen var svårare att överlista än harren. Och även om tillfällena då jag fiskar med min fröplanterande far tyvärr blivit färre med åren, har känslorna för öringen växt sig starkare.

Resorna gick längre och längre norrut, vilket resulterade i mindre trampade stigar, mer storslagen natur, och klarare vatten.

Riktig fart tog känslorna efter några år, när jag upplevde en form av torrflugerenässans med hjälp av tidigare nämnda Rolf och de andra människorna i flugfiskekollektivet Frontside Fly. Resorna gick längre och längre norrut, vilket resulterade i mindre trampade stigar, mer storslagen natur, och klarare vatten. Fjällfisket var inte längre en rolig vecka med goda vänner, utan tilläts ta mer och mer plats i mitt liv. Sambons semester lyckades jag med hjälp av olika mer eller mindre rumsrena knep alltid styra bort från vecka 28 och en bit in i vecka 29, och kanske lite efter det också. En vecka blev till två och dessutom, ja vad säger ni om lite sensommarfiske? Så… ja du förstår säkert… veckorna växte.

Brustet hjärta

För några år sedan slog jag mitt personliga torrflugerekord med en lätt korpulent och sextio centimeter lång öring. Det är ibland mot den som jag mäter mina upplevelser. Men lika ofta inte. Det som klarnat för mig är att min kärlek inte på något sätt är ytlig, och baserad på vad som av andra fiskare anser vara en ”drömfisk” – min kärlek är på riktigt, skild från omvärldens värderingar. Ja, jag förstår att detta låter en smula flummigt, men låt mig precisera: Likt den villkorslösa och livslånga kärleken många par upplever, där utseendet inte är det viktigaste, utan kärlekens fundament istället vilar på annat än prålighet och fåfänga, är min kärlek till öringen helt beroende av relationen som uppstår innan, under och efter krokningen.

Ett annat tydligt bevis på sannheten i denna ömhet, är att jag absolut får känslor även för en öring som överlistar mig. Även om dessa känslor har drag av olycklig kärlek, finns de ändock där, som bitterljuva minnen i ett brustet hjärta.

Ett sätt att leva

Det där med att våra resor blev längre och våra vatten blev klarare, gjorde även att fisket mer och mer övergick till en ljudlös aktivitet, där solens vinkel i förhållande till ”farliga kurvor”, under bästa kläckningstiden på dygnet, studerades och debatterades i oändlighet. Och allt vad den ”vetenskapen” innebar, blev en aktivitet som gick från att vara ett simpelt sätt att fiska, till en konstform vi ville förfina. Ett sätt att leva.

Parallellt med detta förfinande växte också relationen till fiskarna vi försökte smyga oss på. Från att ha varit ”en fisk” blev öringarna oftare och oftare tilldelade ett namn. ”Tuvöringen” fanns från början utanför en tuva inte långt från hemmet i Dalarna. Men den har efter hand fått dela namn med många andra tuvöringar, som plockar landlevande insekter som trillat av grästuvor i strömmen. ”Blindöringen” högg bom på min kompis Stefan Ågrens flugor fem gånger i rad, innan flugbindaren Patrik Daugaard krokade den på första kastet.

Den unge älskaren

Och i nådens år, anno 2016, är det väl inte speciellt konstigt att en man visar känslor. Därför skäms jag inte det minsta över den lilla lättnadståren som fälldes efter att ”Övertidsöringen” fått simma tillbaka hem. Bitterheten var som bortblåst, omgivningen blev återigen skimrande vacker och 30-kilospackningen kastades lätt upp på ryggen för den sista vandringen. Vi bygger starka relationer till våra vänner under vattenytan. De blir föremål för vår otåliga längtan och skygga objekt för tillbedjan. Att alltid få fisk blir med åren en mindre stark drivkraft. Att få se en öring, som på något sätt sticker ut från mängden, blir många gånger lika viktigt som att lyckas kroka den.

Missförstå mig inte, vi har alltid gjort vårt bästa för att få dem i håven, men en lyckad dag vid vattnet beror inte på om jag krokat en stor fisk, eller inte. Det kan lika gärna handla om att jag får se den där individen jag inte tidigare sett. Den som jag vill fånga. Den som på något sätt lockar mig ta ett steg närmare den jag vill vara – den unge älskaren.