Roadtrip för hungriga

Förr i världen kunde du bli arresterad för att du ägnade dig åt dagdriveri. Att förutsättningslöst dra fram genom världen räknades som mycket suspekt beteende. I dag är det bättre ställt med just det och att spendera dagen med att just göra ingenting är snarare ett hälsosamt tecken. Jag tycker om dessa dagar när jag sätter mig i bilen och kör. En roadtrip är något alla någon gång bör göra. Swedish Lapland består av 25% av Sveriges yta och det är därför inte alls dumt att ta bilen genom destinationen. Se hur landskapet förändras. Möta säsongernas skiften. Finna sin inre bilförare.

En roadtrip

Jag gillar verkligen roadtrips, de får mig att må bra. Som någon klok har sagt: ”Vindrutan är stor, backspegeln är liten”. Du ska längta efter vad som finns bakom nästa kurva av vägen. Men för att en roadtrip ska vara en riktig roadtrip får du inte ha ett mål. Att åka från a till b är att resa. Då kan du lika gärna ta flyget, bussen eller tåget. Att köra bil bara för att köra innebär att du kan tänka på sånt du annars aldrig tänker på.

Första dagen svängde jag ut på E4:an vid Luleå och åkte norrut när dagen var ung. Strax söder om Haparanda tog jag höger ut mot Seskarö. Någon har kallat vägen ut hit för Swedish Laplands egen Key West. De många broarna, öarna och utsikt över havet – det är vackert. Jag stannade där vägen slutade och sedan tog jag ett morgondopp. Dagen var ju ändå min och solen redan varm. På Haparanda Stadshotell serveras dopp i kopp till lunch och kvällsmenyn med löjrom till förrätt ser lockande ut. Ja, det är värt att stanna.

Från Tornedalen till Kiruna

Jag har alltid bubbelvatten i bilen, och jag har köpt torrkött och kaffeost, och sotpannan ligger som alltid bak i bilen. Det finns ingen chans att jag ska bli så hungrig att jag bara kastar mig ur bilen för att äta ett skrovmål eller en bensinmackskorv. Nej, jag är ingen snobb. Jag älskar palt och pyttipanna på hotellet i Sorsele. Jag stannar ofta för att äta en pizza Siciliana på Afrodite i Arvidsjaur. Kapris och sardeller är pizza på riktigt. Men en vanlig hamburgare med vanlig dressing och lite torrt bröd? Där någonstans går gränsen.

Jag kör upp norrut genom ett prunkande Tornedalen tills jag når Spis i Kiruna på eftermiddagen. På Spis finns ett välsignat köttskåp för den som vill bli proppmätt. Men en annan sak jag alltid tyckt om på Spis är den handsvetsade ölkylen i korridoren till hotellet. Här finns i princip allt du kan tänka dig, från belgisk saisson till Mikkelers IPA.

Från Kiruna till Gällivare

Dagen efter går jag runt i staden – en stadsvandring i Kiruna är ett måste. Stadsflytt och Ralph Erskine hus, Hjalmar Lundbom och utsikt hela vägen till Kebnekaise. Jag äter lunch på Malmfältens folkhögskola. Ja, jag vet att det låter som skolbespisning men om det står fler stripade företagsbilar utanför en lunchservering än epatraktorer, så vet du liksom med dig att det är bra. Mat som är värd pengarna. Det är stekt strömming och korv stroganoff på menyn, men de bjuder på fläsk med löksås som bonus.

På eftermiddagen kör jag till Gällivare, till ett annat köttskåp där marmorerade köttstycken hänger till sig. För att bygga upp aptiten tar jag en sväng där också, genom Kåkstan i Malmberget. Den som en gång plockades ned för att den var ett märke av fattigdom, som sedan sattes upp som kulturminne och som nu ska rivas igen. Malmberget äts upp inifrån av växande gruvgångar. När jag står i hissen upp mot rummet på Grand Hotel Lapland är jag proppmätt. Igen. En perfekt entrecote, medium rare, som passerat träkolsgrillen på Steakhouse var riktigt god i all sin enkelhet. Välhängd, marmorerad och perfekt tempererad på grillen. Dessutom väl tilltagen.

Från Gällivare till Jokkmokk

Morgonen efter tar jag en promenad. Genar över järnvägsövergången bakom järnvägsstationen bort till det som i Gällivare kallas ”andra sidan” och går längs älven, bort mot campingen innan jag vänder mot stan och hotellet igen. Små portioner är för inaktiva människor så för att få plats med en rejäl frukost behövs en rejäl morgonpromenad.

När jag lämnar Gällivare tänker jag: ”Dags att se fjällvärlden”, och tar höger innan Porjus och följer Sveriges längsta återvändsgränd. Ett snyggt naturum och en god lunch går att få ihop. Det skulle sitta fint med gáhkko med något gott pålägg från cafét. Dessutom kanske moderberget Áhkká är framme i dag så det skulle passa med en paus bredvid vägen. Då får sotpannan åka fram, liksom torrköttet och kaffeosten. Bilvägen tar mig långt in i världsarvet Laponia, sedan tar det stopp och jag kör tillbaka.

På kvällen landar jag i Jokkmokk. Efter två dagar med närproducerat nötkött blir det ren och röding på Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum – istället. Någon måtta får det väl vara på stora stekar. I morgon ska jag botanisera både på museet och på den härliga fjällträdgården i byn. Och naturligtvis gå förbi Stoorstålka och Sámi duodji. Jokkmokk tar en dag att göra även om du är på tur. Har man tur är det onsdag och det serveras blodpalt på Ájtte. En otroligt dålig maträtt för bilkörning. Men var får du riktig blodpalt till lunch?