Som att komma hem
Konstnärerna Tjåsa Gusfors och Ulrika Tallving tar en paus i arbetet med att bygga en svit på Icehotel #32. Ute är det minus 20, det blåser en svag västlig vind och ett begynnande norrsken är på väg att fylla himlen. Men inne i sviten de håller på att skapa är det bara minus fyra, så det känns som att komma in när de åter är tillbaka.
— Ja, på något sätt är det som att komma hem för mig, säger Tjåsa och skrattar.
I mer än 20 år har hon byggt rum, sviter och konst på Icehotel. Hon berättar om sitt första möte, hon var här med en teatergrupp och besökte Icehotel bara för att se på utställningen. Hon säger att det var som om isen pratade med henne. Hon visste att hon måste tillbaka. Nästa år byggde hon sitt första rum. Och sedan dess har hon kommit tillbaka. Konstnären Ulrika Tallving bor numera i Haag, och hennes vanliga konst är inte av typen som smälter ned. Ofta gör hon skulpturer i sten. Hon byggde sin första svit på Icehotel redan 2007. Arbetet med is, att låta ett konstverk komma fram ur ett naturligt material som sedan kommer att omforma sig själv under säsongen och dessutom smälta bort, är speciellt.
— Men det är också det jag älskar mest med Icehotel i Jukkasjärvi. Att man verkligen gräver där man står. Och nästa år gör man det igen.
Puder i första hand
Guide Michelin-kocken Niklas Ekstedt upptäckte Riksgränsenfjällen på en bräda. På den tiden lagade han knappt mat. Och den mat som behövdes, var den mat som krävdes för att han skulle åka ännu mera bräda. 25 år senare står han i en rykande snöstorm och lagar en av sina signaturrätter till afterskin, ostron flambadou. Inte precis Swedish Lapland, om det inte vore för vädret förstås. Niklas Ekstedt ler. Han trivs.
— Nej, men skämt åsido, det vet du redan. Det är i norr som många av Sveriges klassiska ingredienser finns. Ingredienserna som vi är stolta över även söderut. Löjrom och ren, älg och hjortron och hela den grejen.
— Men för mig, när jag kommer hit, är det ändå snö och brädåkning som jag älskar mest. Så fråga mig inte om hur bra råvarorna och maten är. Fråga mig om hur bra puder vi hade idag.
Sen skrattar han och serverar ännu ett ostron.
The snowboarder
Innan han bröt ryggen ville Niklas Ekstedt bara bli snowboardproffs. I april 2021 gjorde Niklas ett gästspel på Niehku Mountain Villa i Riksgränsen, Sverige. En plats och ett fjäll han haft en relation till i decennier.
Under stjärnorna
Några månader senare, i slutet på sommarsäsongen, utanför Harads, står en annan Guide Michelin-kock, Nicolai Tram, från Knystaforsen i Halland. Här, under ett brinnande norrsken serverar han också flambadou. Men, istället för oxfett och ostron, låter Nicolai smällt älgfett rinna ner över den grillade renfilén. Smaken är underbar.
— Vi är som björnar, säger Nicolai, och fortsätter
— Egentligen går vi bara ut i skogen och frossar på allt som finns omkring oss.
Nicolai Tram är en av 8 Guide Michelin-kockar som gästspelar på eventet Stars du Nord, som den här gången hålls i skogen utanför Harads, i närheten av Treehotel och Arctic Bath. Idéen bakom Stars du Nord är att samla några av de bästa nordiska kockarna för att gemensamt laga en middag långt utöver det vanliga och där lokala råvaror är i fokus.
“Swedish Lapland är en central del i det nya nordiska köket"
— Caroline Thörnholm
— Det kändes självklart att hålla vår andra upplaga av Stars du Nord i den nordligaste delen av Sverige, säger Caroline Thörnholm, grundaren av Stars du Nord.
— Det är en central del i det nya nordiska köket. Här finns råvarorna, som kockarna hämtar och tillagar. Men inte bara råvarorna, utan även sättet att tillaga maten. Över öppen eld, rökt och gravat och inlagt, är också centralt i en nordlig kontext.
Många människor i norr har frysen full med bär och fisk och kött, vare sig det är älg, ren eller frigående får och de kan för sin värld inte förstå rikedomen i allt detta. Mest är det ju ett arbete att stycka, sortera och paketera. Ett evighetsarbete som följer säsongerna och aldrig riktigt tar slut. Likt Sisyfos hanterar människorna i norr sin frysbox och sin Saft-Maja. Var dag har nog av sin egen plåga, även om det är i överskott.
Det enkla livet
Nog visste Kent Lindvall att det var fin skog i Harads innan han byggde Treehotel. Men numera har Kent svårt att förstå meningen med en skog utan att man får bo bland trädtopparna. Nog visste Yngve Bergquist att man kunde sova i en snögrotta och inte frysa ihjäl, men det var knappast därför han byggde Icehotel.
Att kocken Johan Eriksson i Piteå förstod sig på matens kvalitet var det ingen som tvivlade på, jobb på de två prestigefyllda stjärnkrogarna Noma och Oaxen avslöjade detta, men att han skulle sakna vakande öringar och det enkla livet på fjället så mycket var det bara han som insåg. Och att det därför blev en bistro av högsta kvalitet i Piteå i form av Centrum Krog, istället för den internationella karriären.
Att vara hemmablind är en sak. Att ha hemlängtan en helt annan sak. Och just hemlängtan är en enorm kraft. Berättelsen om Mose som ska hem till varje pris, och på vägen delar havet, eller Homeros vedermödor för att komma hem till sin älskade Penelope, efter kriget, är myter i sig om vad hemlängtan kan göra. Ibland är det helt enkelt dags att flytta hem till sig själv igen. Om det så krävs att man bygger, restaurang, hotell eller kanske en Konsthall.
Det var poeten och prästen Alexander Pope skrev, till den 3:e Earlen av Burlington, i sin Epistle IV, att:
To build, to plant, whatever you intend, To rear the column, or the arch to bend,
To swell the terrace, or to sink the grot; In all, let Nature never be forgot.
But treat the goddess like a modest fair, Nor overdress, nor leave her wholly bare;
Let not each beauty ev’rywhere be spied, Where half the skill is decently to hide.
He gains all points, who pleasingly confounds, Surprises, varies, and conceals the bounds.
Consult the genius of the place in all.
Chef at heart
19 år gammal flyttade Johan Eriksson till Köpenhamn för att arbeta som kock på Noma. Tio år senare, efter att han även arbetat som köksmästare på tvåstjärniga Michelin-restaurangen Oaxen i Stockholm, flyttade han hem till sitt älskade Piteå. Bara för att kunna flugfiska i Swedish Lapland.
Väckt till liv
Många av verserna i Alexander Popes epistel har blivit berömda – men just meningen ”consult the genius of the place in all” sticker ut. Varje plats har sin skönhet, sin inneboende kvalitet, sin genialitet. Egentligen handlar det inte så mycket om hållbarhet, eller att bevara, egentligen handlar det om att låta det rätta, den inneboende naturen i platsen, komma fram och ta plats. När Gunhild Stensmyr flyttade hem till Risudden i Tornedalen var det lite med den känslan. Hon ville väcka liv i byn igen med sitt projekt Arthotel, närmast att likna vid ett italienskt Albergho Diffuso.
"Varje plats har sin skönhet, sin inneboende kvalitet, sin genialitet"
— Men sedan kom förstås idéen om Konsthallen som på beställning. När jag stod här nere på ängen och tittade över Torneälven in i Finland upplevde jag det som att stå på Louisianamuseet och spana från Danmark över Öresund in i Sverige.
— Vi behöver en Konsthall i norr. Inte bara för att vi som bor här också borde ha tillgång till konst, utan lika mycket för att vi ska kunna visa den fantastiska konst som faktiskt finns här men som kanske är lite undangömt.
— Varför har vi Nils Nilsson Skums målningar på Nationalmuseum i Stockholm, eller påGöteborgs konstmuseum, men inte på en Konsthall varifrån han verkligen verkade?
Lite mer ”wow”
Israelen Asaf Kliger är fotograf och artist med en fantastisk förmåga att, genom sina bilder, låta isen på Icehotel prata med oss. Och det är tur. Första gången han landade i Kiruna och skulle gå mellan flygplanet och ankomsthallen trodde han att han skulle frysa ihjäl, trots att det bara var 25 meter att gå. Idag älskar han kylan och ljuset i hotellet som byggts upp för 33:e gången vid Torneälvens strand.
— Det jag vill med min fotokonst är att ge världen lite mer ”wow”. Det är min stil, lite mer färger och lite mer liv i bilderna.
Asaf’s karriär började med studier på konstakademin i Jerusalem innan han började fotografera sport och resor. På en resa i Asien träffade han Josefin som jobbade på Icehotel och han tänkte att han kunde hänga på. På frågan om hur det var att se Icehotel första gången kommer svaret blixtsnabbt.
— It was cold.
Men efter den första kylslagna chocken upplevde Asaf att han var mitt i en sagovärld. Mötet med Icehotel var det bästa som hänt hans karriär. Han driver galleri i Lund och i Jukkasjärvi men bilderna är på utställning världen över. Ja, du ser dem på Arlanda på vägen till gaterna vid F eller på ett av årets frimärken.
— Men hela idén med Icehotel, att det återuppstår varje år är ju en sådan galen playground för kreatörer. Det har hjälpt mig enormt att vara i sällskap med dem som inte sätter några gränser, inte ens i snö och is.
The dream catcher
Fotografen Asaf Kliger vill ge mer ”wow” till världen. Oavsett om Asaf har fotat de olympiska spelen eller ett bröllop i Arktis, kommer han att ta sitt fotograferande till sin spets. På Icehotel i Jukkasjärvi, Swedish Lapland, har han hittat en plats som tillgodoser alla hans behov. Detta coola hotell i norra Sverige är den perfekta platsen för att gifta sig och ta de bästa vinterbröllopsbilderna.
Dreams come true
Niehku Mountain Villa beskrevs av den amerikanske journalisten Les Anthony som ”världens bästa heli-ski lodge”. Men för bergsguiden och hotellägaren Johan Jossi Lindblom var det inte självklart att tänka så när han gjorde hundåren i närliggande skidområdet Riksgränsens skidpatrull. Det krävdes några år utomlands och det behövdes några kunder och investerare som sa: ”Du fattar inte vad du har här”. Namnet Niehku är det nordsamiska ordet för dröm. Och visst drömde Jossi om att vara med och bygga något speciellt, om att få ge tillbaka till den plats och den miljö som på alla sätt och vis format honom, men att det skulle bli världens coolaste skidåkarhotell visste han inte riktigt. Det förstod nog Erik Nissen Johansen, designer och ägare av Stylt Trampoli, när han och kollegorna valde att tävla med Niehku i UNESCOs Prix Versailles, en slags Oscarsgala för inredningsarkitekter.
— Det som är speciellt med det här projektet är att det är skapat utifrån ett behov som bygger på människors drivkraft, besökare som vill åka skidor eller fjällvandra här. Det är också därför man kan skapa en fem-stjärnig produkt. Något vi i Skandinavien har väldigt få av.
— Begreppet lyx är nog det som förändrats mest de senaste 30 åren. Från att vi samlade på Rolexklockor och Ferraris samlar vi i stället på poetiska upplevelser att berätta om vid middagsbordet. Det är vackert.
Erik Nissen Johansen sitter vid öppna spisen och dricker pinot noir. Erik och hans vänner på Stylt Trampoli har vunnit UNESCOs Prix Versailles två gånger. Det är de ensamma om. Och en av vinsterna var med inredningen på Niekhu Mountain Villa.
— Hela det här huset är ju byggt på tanken att det ska tillfredsställa uteentusiasterna samtidigt som den inneboende historien om Malmbanan – som ju är omöjlig att missa i byggnaden – skulle tillvaratas.
— Det man känner här, direkt man kommer in, är ett omedelbart lugn. Det är tre år sedan jag var här sist men direkt när jag kom in, så upplevde jag att leendet på läpparna hos personalen och spraket från brasan i spisen hade samma DNA.
What it’s all about
Bjarke Ingels har kallats geni och det säkert med rätta. Han är född 1974 i Köpenhamn och började studera arkitektur vid högskolan för att han hoppades att det skulle hjälpa honom bli en bättre serietecknare, vilket var hans egentliga dröm. Men arkitektstudierna gav ett sug och han vidareutbildade sig i Barcelona, på Técnica Superior de Arquitectura. Efter olika jobb, bland annat på OMA i Rotterdam och PLOT, så startade han BIG 2005. Något som skulle visa sig vara en framgångssaga. Idag har BIG kontor i Köpenhamn, New York och Barcelona. Rummet Biosphere är faktiskt det första projektet som hans Barcelonakontor ser förverkligas. Från idé och skiss till ett verkligt hotellrum bland trädkronorna i Harads.
— Jag är imponerad över hur vi har lyckats få det att se ut som en sfär, trots att själva hotellrummet är en kub så ger alla fågelholkarna på utsidan känslan av att rummet är sfäriskt.
— Och sedan har vi verkligen fått till samarbetet mellan inne och ute. Det är vad all arkitektur i princip handlar om.
"Att säga ja till sin egen personliga vinning är enkelt men att säga ja till samhällets utveckling kräver mer."
Fyra år efter att Bjarke Ingels bildade BIG skrev han sitt manifest kallat Yes is more. När vi frågar honom om det är grundat i hans personlighet, svarar han att det snarare är en inställning. Det är viktigt att säga ja till det större sammanhanget. Att säga ja till sin egen personliga vinning är enkelt, men att säga ja till samhällets utveckling, det som är ”more” i manifestet, kräver mer. Bjarke menar att han upplevt att arkitekturen närmast kört fast i två parallella spår. Å ena sidan avant-garde, med galenskap och motståndsarkitektur, vilket som bäst blir till något mer än kuriosa. Å andra sidan traditionell funktionalism, som inte kommer bygga något annat än det förväntade, en rätt så tråkig box.
— I arkitekturen har dessa inriktningar dominerat, men för oss på BIG har det intressanta varit att se vad som händer när dessa möts och interagerar. Vi lockas av att ingenmanslandet där i mellan ska överlappas.
Bjarke lutar sig tillbaka i fåtöljen med en kopp kaffe. En liten fågel flyger upp bakom honom och sätter sig vid en av fågelholkarna. Det är som om den är här för att inspektera sitt nya grannskap, se vem som flyttat in i den stora holken idag.
— Men se, den lille fugl.
