På Lulesamiska betyder Badjelánnda ”det högre landet” men allt som oftast används det försvenskade uttalet Padjelanta. Till ytan är det Sveriges största nationalpark och tillsammans med Sarek, Muttos/Muddus och Stuor Muorkke Stora Sjöfallets nationalparker samt naturreservatet Sjaunja ingår Padjelanta i världsarvet Laponia.
" – en av dem som haft öknen till huvudgärd och kallat en stjärna sin broder. Ensam. Men ensamheten kan vara en kommunion".
Mot Konsul Perssons stuga
Det blåser en smula kallt i skuggan av Sulitelmamassivet. Jag har slagit upp mitt tält vid stranden av Sårjåsjaure, trots att det visst finns plats i det hus jag faktiskt kommit för att besöka. Men jag har inte mycket till övers för hus. Egentligen skulle jag vilja sova ute, under bar himmel, men vädret tillåter inte det idag. Nysnön som faller på topparna omkring är duggregn här nere, 860 meter över havet. Enmanstältet är den bästa lösningen på problemet. Förresten, huset jag pratar om är ”Konsul Perssons stuga” vid Sårjåsjaure, – på kartan kallas den ”Sårjåsjaurestugan” – längs Nordkalottleden. Men i dagligt tal är det Konsul Perssons stuga, en klassiker i svenska fjällvärlden.
Till Sårjåsjaure kom FN:s tidigare generalsekreterare Dag Hammarskjöld med sina vänner. Hans bok, ”Vägmärken”, är det sällskap jag tillåter mig på den här vandringen. Boken har jag läst många gånger, min pocketupplaga är i sönderfall, men den tål att läsas igen. Så även om jag går själv, går jag aldrig riktigt ensam.
Jag fångar några öringar i utloppet av Sårjåsjaure med mitt flugspö. En av dem får bli min sena middag. Resten av fiskarna släpper jag tillbaka. Jag behöver dem inte. Öringarna tar hårt och distinkt på flugorna jag kastar som bete. Det märks att hösten är i antågande. Fisk, precis som människor, blir mindre kräsna om hösten. Det gäller att äta upp sig. Jag tillagar fiskarna på Trangiaköket i absiden. På hårt bröd smakar det underbart.
Konsul Perssons stuga
På kartan kallas den Sårjåsjaurestugan, men i dagligt tal är det Konsul Perssons stuga. En klassiker i svenska fjällvärlden. Foto: Håkan Stenlund.
"Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt."
Ylva
Det är 18 kilometer från Konsul Perssons stuga till Staloluokta. Men det är bara sex kilometer ner till Staddajåkkåstugorna där Ylva Pavval är stugvärd. Ylva är från Jokkmokk och familjen har sina renar här. Hon har tillbringat somrarna i Staloluokta tidigare. Ja, faktiskt hela sin uppväxt.
– Nu tänkte jag det var dags att vara iväg lite ifrån dem, familjen alltså, säger hon och skrattar.
Det är förstås självklart och rätt att samebyn driver stugor längs leden här i parken. Jag avbryter Ylva mitt i morgondisken, vilket jag tror hon nästan välkomnar. Vi småpratar en stund och diskvattnet kallnar.
Det är tre samebyar, Jåhkågasska, Sirkas och Tourpon, som delar på de goda renbetesmarkerna här. Badjelánnda blev nationalpark 1963, efter ett riksdagsbeslut. Författaren Sten Selander hade föreslaget att området skulle bli nationalpark 1957. Orsaken till detta är parkens speciella höglänta terräng som ger en för fjällvärlden unik flora. Idag är Badjelánnda en självklar del av världsarvet Laponia. Ordet Badjelánnda, det höga landet, är självklart. Av parkens totala yta, 1 984 km2, så är lika mycket glaciär som det är fjällbjörkskog, 14 km2 av vardera (även om den globala uppvärmningen förstås satt sina spår i det). Dessutom finns här två stora och dominerande sjösystem. Virihaure och Vastenjaure. Vilka sätter en härlig prägel på området som en högplatå omgiven av de stora, mer alpina, massiven, Sarek och Sulitelma.
Läs också
Världsarvet LaponiaStugorna i Padjelanta
Det finns 13 stugplatser längs Padjelantaleden varav sju stycken (de som ligger inom Laponia) sköts av Badjelánnda Laponia Turism på uppdrag av Laponiatjuottjudus. Övriga stugor ägs och drivs av Svenska Turistföreningen (STF). Stugorna har bra standard och på de flesta stugplatser finns det möjlighet att köpa proviant av stugvärdarna.
"Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var."
Carl von Linné
Virihaure känns nästan som ett innanhav där det ligger vid Staloluokta. ”Stalo” är en slags knutpunkt, både Padjelantaleden och Nordalottleden möts här, men framförallt kommer mycket människor hit. En del flyger helikopter in, andra flyger helikopter ut. De flesta vandrare jag möter är på väg dit.
Till Virihaure från Jokkmokk kom Carl von Linné, år 1732. Av det lilla jag har läst ur Linnés resa, så verkade han trivas någorlunda i Staloluokta. Han gillade dock inte fjällfisken som han bjöds på. ”… färsk, kokt röding, den jag ej särdeles kunde förtära, ty han vart ej nog saltad”. Men däremot osten och klimpen som gjorts på renblod gillade han. Av hans anteckningar förstår vi ändå att han var lite imponerad av samerna och konstaterade att de levde ett hälsosamt liv, väl värt att ta efter. Ja, det går så långt att Linné börjar sitta i skomakarställning, precis som samerna för att stretcha sina muskler. Vistelsen vid Virihaure är alltså inte tillnärmelsevis så illa som när Linné och hans vägvisare förirrade sig in i Lyxmyrans elände, väster om Lycksele i södra Lappland, på en tidigare resa. Det var då han skrev: ”Aldrig kan prästen så beskriva helvete, som detta ej är värre… Jag har genomströvat underjorden”.
Padjelantaledens högsta punkt är drygt 950 meter mellan Tuottar och Tarraluoppalstugorna. Inget att prata om. Och absolut inget mandomsprov eller strövtåg genom underjorden. Jag möter folk med ljudmaskiner i örat. Knappt att de har tid att säga ett ”Hallå”. Jag vandrar alltid utan ljudmaskin i mina öron. Jag vill inte gå miste om att det viner och blåser och att regnet håller på att hinna upp mig nere i dalen. Naturen blir aldrig riktigt tyst. Inte ens här. En bit bort hör jag ljungpiparen, lätet en sinnebild av fjällvärldens ödslighet och vemod.
Padjelanta är känt för sin rika flora och längs leden finns en mångfald av fjällets växter. Många botaniker har studerat och skrivit om blomsterprakten i Padjelanta. Carl von Linnés resa till svenska Lappland resulterade i det som kom att bli Flora Lapponica.
Läs mer om fjällens flora här.
"Dammet lägrar sig tungt, luften dör, ljuset blir glanslöst i det rum vi icke ständigt är beredda att lämna."
Ensamvandring
Det finns både fördelar och nackdelar med att vara en ensamvandrare. När du slår läger kan du inte lita till någon annan. Du får fixa ditt eget tevatten, resa ditt eget tält och prata med och för dig själv. Jag brukar vara ute med en del folk, som liksom har det här naturligt. Som gör allt i rätt ordning och med en effektivitet som imponerar. Det är nästan bara att titta på och blåsa upp det egna liggunderlaget. Men inte den här gången och eftersom jag gör allt i viss oordning – kanske bättre beskrivet som rätt ordning men på mitt sätt.
Jag har tagit med mitt stora Trangiakök den här gången. Jag har också med en för tung sovsäck och ett liggunderlag som tar för mycket plats. Jag gör mentala noteringar om att köpa lite nya prylar när jag kommer hem. Eftersom jag är ute så mycket anser jag att det inte är fel att ha bra grejer som väger mindre, tar mindre plats och fungerar bättre. Det är en fråga om komfort och effektivitet. Ensamvandringens fördelar är naturligtvis att din hänsyn är enbart din. Du kan gå när du vill och vart du behagar. Du kan äta när du känner för det, vila när du behöver och inte någon annan. På något sätt är det dessutom utmanande att gå själv. Du får lösa eventuella situationer efter din egen förmåga.
Padjelantaleden går delvis genom nationalparken och är ca 150 km lång. En vandring kan börja antingen i Ritsem eller Kvikkjokk. Leden är relativt lättgången och stugorna ligger för det mesta på 13–15 kilometers avstånd från varandra.
"Att vara fri, att kunna stå upp och lämna allt – utan att se sig tillbaka. Att säga ja."
Väder
Det är inte speciellt dåligt väder när jag går. Inte speciellt bra heller. Vinden är envis, molnen låga, topparna försvinner in bland grå tussar av nederbörd. Men det är inget oväder, så allt går lätt. Fram till jag var 25 år rymdes i princip allt jag ägde i en ryggsäck bara lite större än den jag går med nu. Jag tror det var den tid i livet jag kan säga att jag var mest fri. Idag, när jag samlat på mig tonvis med saker är jag mer bunden.
Det händer ganska ofta att jag tänker på just den frågeställningen: Skulle jag kunna gå iväg och inte se mig tillbaka?
Läs också
Fjällvandringsguiden
Reflektion
Frågan är intressant att belysa, eftersom den på alla sätt avslöjar vad som är viktigt i livet. Saker är oftast bara något vi skaffar för att vi vill vara något annat. Men livet är ändå större än den egna spegelbilden. Naturligtvis pratar jag inte här om ansvarslöshet. Att bara gå ut och lämna sina barn eller sin livsuppgift vind för våg, är inte detsamma som att vara beredd på att ”inte se sig tillbaka”. Vad jag pratar om är vad som binder oss till den plats på jorden vi lever. Är det för att vi trivs där eller för att vi försöker trivas där? Eller, ännu värre, för att ge sken av att vi trivs. Allt jag behöver ryms i en ryggsäck. Och mitt tak över huvudet är ett tält. Varför har jag då så mycket annat? En kväll, nedanför Tarrekaisestugan, där Pärlälven rinner nära leden. Jag ser ett par rödingar som vakar och lägger ut en fluga. En röding tar flugan och jag har middag för kvällen. Det behöver egentligen inte vara krångligare.
Citaten i artikeln kommer från Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”.
Lär dig mer
Om du funderar på att vandra i Padjelanta/Badjelánnda hittar du mycket matnyttig och praktiskt information hos Badjelánnda Laponia Turism på padjelanta.com och hos STF svenskaturistföreningen.se.
Allt om vandring
