Paddla
Jag glider bort mot ön i mitten. Jag känner efter att jag har med vattenflaskan i en av sidofickorna på flytringen. Att paddla fram med benen och ett par simfenor som hjälp tar på krafterna och utan vätska i systemet är det lätt att få kramp. En fruktansvärd upplevelse även om du inte sitter nersänkt i en flytring. Men en helt horribel upplevelse just i en flytring. Min kompis Biggo – av namnet hör du kanske att han inte är en liten kille – for ut en dag och fiskade. Han hade glömt vattnet när han for ut. Efter ett tag drog det till i baksidan låret så Biggo trodde han fick blodpropp. Han försökte paddla tillbaka med det enda ben som fungerade men det gick inte bättre än att det också låste sig. En granne hörde Biggos skrik av smärta – trodde också det var en propp – och slängde sig i båten. Väl ute var det bara att slänga i ett rep och bogsera den store mannen bort till bryggan.
Jag glider upp bakom tandläkarn i byn. Han är här för tredje kvällen i rad. Det vakar mycket fisk runt om oss, men inte riktigt nära. Tandläkarn säger:
— Det är sådana här gånger det är svårt att veta om man ska paddla mot dem eller bara sitta och vänta på att de ska komma.
— Jag vet. Tyvärr är inte mitt tålamod inte speciellt bra så jag brukar paddla, säger jag.
— Jo, jag är likadan. Och det enda som händer är att när man väl kommit fram så slutar det vaka där bara för att börja vaka just precis på stället man kom ifrån
— Är det inte fiske, så säg.
3,5 kilo
Så ropar plötsligt Jimi. Han sitter i en båt en bit bort och nu är hans spö dubbelvikt och fluglinan far genom vattenytan så det fräser.
— Det där ser ju inte ut som kattskit precis, säger Tandläkarn Och det är det inte heller.
Efter kanske fem minuter håvar Jimi sin största torrflugefångade öring hittills. Några gram över 3,5 kilo. Jimi skiner som en sol och öringen blänker som silver i solnedgången. Jag får med mig ett par kort i kameran innan jag åter koncentrerar mig på mitt eget fiske. Ett fiske som på något sätt verkar gått i stå. Även om jag ju älskar att vara här ute. En annan båt glider upp bredvid. Filmaren Rolf Nylinder hälsar och frågar hur det går. Jag säger precis som det är: ”Inget. Inget – än så länge”. Rolf berättar att han varit på Sobbträsket igår. Att det var bra där också. Så jag bestämmer mig för att ge det en chans. Bestämmer att det måste vara värt att testa något annat. Klockan åtta på kvällen anländer jag. Det vakar friskt. Jag får två direkt, sedan planar det ut. Tolv timmar senare vaknar jag upp igen, ute på sjön. Vaknar av mina egna snarkningar. Det gör inget, för 20 meter bort vakar en fisk. Den rör sig från klockan 11 mot klockan 10. Jag lägger ut ett kast på 17 meter. Snart så är det dags igen även om jag väl egentligen borde jag vara på jobbet.